Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. April 1932 - Thomas Mann: Goethe som representant för den borgerliga tidsåldern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
BONNIERS LITTERÄRA MAGASIN
det mindre och yttre upp till det större och
andliga, som just bevisar det mänskligt
karakteriserande även i dess smådrag. Låtom
oss betrakta hans yttre livsföring, han3
omsorgsfulla sätt att kläda sig, sinnet för det
eleganta, den av hans vänner omvittnade
prydligheten och renligheten hos allt, som
utgick av hans hand. Det är de enklaste och
naturligaste vanor, som bero på god
härkomst, det är frukten av den borgerliga
barnkammarens uppfostran. Hans uppträdande
utmärkte sig, som en samtida meddelat,
”ingalunda genom den excentricitet, som man
så ofta möter hos genialiska personer, hans
väsen var artigt och enkelt”. Det fattas
honom varje spår av den prästerlige,
högtid-lige, berömde mannens väsen, man lägger
inte märke till några sakrala anspråk. Han
kan skämta över sig själv och förmår, så
snart hans arbete lämnar honom möjlighet
därtill, uppträda med både barnslig och
faderlig godmodighet. Det är hans lust att
göra människor tjänster, att söka göra livet
så angenämt som möjligt för dem. Begreppet
”trevnad” spelar i de välvilliga levnadsråd,
han skänker människorna, en alldeles
särskild roll, och det är äkta borgerligt känt,
ehuru visserligen i mera andlig bemärkelse,
när han i ”Dichtung und Wahrheit” återför
allt livets behag till ett regelbundet
återvändande av de yttre tingen, till växlingen
mellan dag och natt, årstiderna, blommorna
och frukterna och allt som för övrigt möter
oss från tidevarv till tidevarv. Att tröttna på
denna regelbundna rytmik hos natur- och
livsföreteelserna utgör den enda egentliga
själssjukdomen och faran för det mänskliga
livet, är helt enkelt självmordets huvudmotiv.
Den vikt han lade vid god mat och dryck,
den känsla av förstämning och förolämpning
han erfor, när han en gång fann sig vara
föremål för en försummelse i det avseendet
höra även till denna humoristiska bild av
borgerlighet — liksom också det faktum, att
tonsättaren Zelter regelbundet skickade honom
de Teltowrovor, han tyckte så mycket om,
otvivelaktigt stärkte hans vänskap till
musikern. Att man åt utomordentligt gott hos
excellensen Goethe är tillräckligt omvittnat;
när jag omnämner detta förhållande, kommer
jag osökt att tänka på en liten historia, som
märkvärdigt nog levandegjort hans person
för mig och fört den närmare mig i högre
grad än mången manifestation av förnämare
art. Litteratören och Islandsfararen Martin
Friedrich Arendt, en bohemlärd med något
kuriöst yttre och icke särskilt verserade
vanor, uppehöll sig i Weimar. Han inbjöds
till middag hos Goethe, underhöll där husets
herre och hans trängre vänkrets med
berättelser om sina reseäventyr och antikvariska
forskningsresultat samt lät sig väl smaka av
vad som bjöds. Det serverades fårstek med
gurksallad, och efter att ha förtärt åtskilliga
portioner ansåg sig den gode Arendt inte ha
hjärta att låta den med gurksaften blandade
steksåsen gå förlorad. Han fattar tag i sin
tallrik med båda händerna och höjer den
till munnen, men blir i sista ögonblicket
förskräckt över vad han har för sig och kastar
en blick på värden, utbedjande sig hans
till-låtelse. Den väluppfostrade storheten visar
full förståelse för sin gästs gastronomiska
lystnad; med största bonhomie och
tro-hj ärtenhet uppmanar han honom att inte
genera sig, och medan han ser Arendt sörpla
i sig såsen, låter han det inte uppstå någon
tystnad, som i alla fall möjligen kunde göra
den njutande gästen betryckt, utan han talar,
Iran klargör med varmaste övertygelse den
läckra beskaffenheten hos en sådan blandning
av steksås och gurksaft och bereder genom
denna peroration frossaren full frihet att
tillfredsställa magens åtrå. Man måste därvid
föreställa sig honom så, som han ser ut på
porträttet av Georg Dawe från år 1819, en
6
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
