Bonniers litterära magasin / Årgång I. 1932 / 7 (1932-1999) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. April 1932 - Thomas Mann: Goethe som representant för den borgerliga tidsåldern

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

bild som jag alltid funnit särskilt levande
och sannolik, med dessa ögon fulla av
barnslig förslagenhet, djup och godmodig
erfarenhet, denna visa välvilja gentemot allt
mänskligt, för att riktigt få den muntra
scenen att träda fram för sig och helt fångas
av dess charm.

Som affärsman och vårdare av husets
räkenskaper är han vaksam, misstrogen och
snål. Han aktar icke för rov att även i fråga
om sitt författarskap se till sin egen fördel
i hög grad och söka få ut den största möjliga
pekuniära vinst av sina verk. Han publicerar
”Hermann und Dorothea” till att börja
med vid Mikaelsmässan i kalenderform hos
Vieweg i Berlin uttryckligen av den orsaken,
att denna populära form av offentliggörande
ger honom tillfälle att inhösta ett dubbelt så
stort honorar — ett honorar som enligt
samtida vittnesbörd var oerhört för dåtida
förhållanden —- utan att han själv finner något
särskilt märkvärdigt däri. Av princip
levererar han aldrig något skriftligt bidrag utan
honorar; det skulle i så fall möjligen vara
för att hjälpa någon nygrundad litterär
tidskrift. Schiller klagar i ett brev till sin vän
Körner över, att Goethe ”aldrig skänker bort
något”. Det gällde här tidskriften ”Merkur”,
vars förmåga att fullgöra sina åligganden
hade vedervågats till följd av den börda,
författarhonoraren utgjorde, en sak som inte
hindrade Goethe att insistera på betalning för
sina bidrag.

GOETHE. Oljemålning av George Dawe 1819.

Det finns hos honom ett drag av borgerlig
ordningskärlek, som han ärvt från sin fader,
liksom överhuvudtaget ”des Lebens ernstes
Führen”, och vilket han, i likhet med denne,
på ålderdomen lät urarta till utpräglat
pedanteri och samlarvurm. I ”Dichtung und
Wahr-heit” berättar han, att det hade blivit en
ända till löjlighet driven princip hos det
”kejserliga rådet”, att obetingat genomföra
varje igångsatt företag. Den en gång begynta
gemensamma högläsningen av en bok måste
avslutas, hur långtråkig litteraturen än kunde
visa sig vara; och på detta sätt fasthöll han
i alla stycken hårdnackat vid att det en gång
påbörjade skulle avslutas ordentligt, även om
det klart och tydligt framstod, att företaget
icke blott åsamkade mycket besvär utan även
var fullständigt onyttigt. Han tolererade icke,
att den unge Wolfgang lät sina
teckningsförsök ligga i ofullbordat skick utan drog
egenhändigt upp ramlinjer kring det
skisserade för att därigenom tvinga sonen till
fullständighet och utförlighet. Den uppfostrande
nyttan av ett dylikt inpräntande bör icke
underskattas. Den produktionsetiska
befallningen att göra något färdigt var helt visst
ett nödvändigt korrektiv för en sådan lätt
tröttnande och oroligt mångsysslande natur
som Goethes. I överpraktiskt och översocialt
avseende är det ju i grund och botten
fullständigt likgiltigt, om en konstnär äger

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>