Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. April 1932 - Thomas Mann: Goethe som representant för den borgerliga tidsåldern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tålamodets, flitens, uthållighetens borgerliga
dygder, om han är i stånd till att föra fram
ett påbörjat arbete till fulländning och
avrundning. Eggelser av social eller, om man
så vill, borgerlig sympati och tjänstvillighet
måste uppträda och kämpa emot drömmens
och den individuella njutningens egoism, på
det att den till grund för arbetet liggande
tanken skall kunna förverkligas; och vem
vet, om ”Faust” ens någonsin vunnit den yttre
slutenhet, som var lämplig för det till
innehållet oändliga verket, om icke den
borgerlige fadern inplantat detta fullbordandets
pedagogiska imperativ i barnets själ.
”Manieristen”, säger Goethe till
Eckermann, ”vill alltid vara färdig, ha allting
överståndet och känner därför ingen njutning
under själva arbetet. Men den äkta, verkligt
stora begåvningen finner sin högsta lycka i
utförandet.” — ”Man borde inte”, säger han,
”tänka på att bli färdig, liksom man ju inte
reser för att anlända någonstans utan för att
resa.” — ”Det finns förträffliga människor”,
anmärker han en annan gång, ”som inte kunna
improvisera, göra något ytligt och lätt, utan
vilkas natur fordrar, att de inför varje ny
uppgift i lugn och ro få gå till djupet av
sitt material. Sådana begåvningar göra oss
ofta otåliga, eftersom man sällan erhåller av
dem, vad man just för ögonblicket begär.
Endast på det sätt jag nämnde kunna de
prestera det högsta.” Han talar här
visserligen objektivt om förträffliga människor,
men det är ju tydligt, att han i vidsträckt
mening hör till dessa, och att han själv just
på detta vis presterat sitt högsta. Ett drag
av betänksamhet och långsamhet, av
moderligt tålamod med det andliga havandeskapet
är oskiljaktigt från hans geni. Som skapare
är han i själva verket snarare en långsam
än en stormande och improvisatorisk natur.
Den underbara berättelse, som slutligen helt
enkelt fick titeln ”Novelle”, bar han på i
trettio år, innan den skrevs ned. ”Egmont”
tarvade från utkastet till fullbordandet tolv
år, ”Iphigenie” åtta, ”Tasso” nio. Arbetet
på ”Wilhelm Meisters Lehr jahrén” sträcker
sig över sexton år, ”Faust” behöver nära
fyra decennier för att komma till sin
slutgiltiga form. Under hela sitt liv som diktare
levde han egentligen på sin ungdom, han låg
inte för nya uppfinningar och utkast; i det
väsentliga bestod hans produktion i en
bearbetning av konceptioner, som gingo
tillbaka till hans tidigaste år, och som han förde
med sig genom årtiondena och fyllde med
hela rikedomen av sitt liv, till dess de
vunno världsbetydelse. Sålunda är ”Faust”
ursprungligen ett genialiskt studentstycke,
som skämtar med fakulteter och professorer
och på knittelvers behandlar en liten
borgarflickas älskligt olycksaliga förförelsehistoria.
Men groddkraften hos detta juvenila utkast
var av sådant slag och den i hemlighet
alltjämt fasthållande och påbyggande trofasthet,
som kom motivet till del, så varaktig, att med
tiden ett allt överskyggande träd kunde växa
fram därur, en standarddikt över tyskhet och
mänsklighet på en gång, som man slår upp
liksom man slår upp bibeln, för att finna
det mänskliga trösterikt och mäktigt uttalat
däri. Så gick det också med ”Wilhelm
Meister”, med hänsyn till sin uppläggning
en roman av en ung teaterentusiast, som
inte hade någon annan avsikt än att skildra
några dionysiska zigenares värld, en
kulissvärld, så som den aldrig tidigare skildrats.
Men till sist visade sig komediantskapet
endast bilda utgångspunkten för en episk
uppfostringsresa av så omfattande och allt
diskuterande art, att en klok romantisk
kritiker kunde påstå, att franska revolutionen,
Fichtes vetenskapslära och romanen
”Wilhelm Meister” utgjorde denna epoks tre stora
händelser. Detta okonstlade, från ali
äregirighet fria, stilla och naturliga, nästan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
