Bonniers litterära magasin / Årgång I. 1932 / 11 (1932-1999) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. April 1932 - Thomas Mann: Goethe som representant för den borgerliga tidsåldern

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

kanske oftast citerade, och han brukade
därvid draga ut ü-et i Mühe på ett halvt
humoristiskt, halvt desperat sätt.

POPPLAR VID SAALE. Teckning av Goethe 1806.

För den stora fredsmänniskan, som dock
visste att liv även betyder strid, var enligt
hans eget påstående det titaniskt-gigantiska.
himlastormande sinnelaget något helt
främmande. Det hade icke skänkt hans dikt något
stoif, sade han, ”det passade mig snarare att
framställa det fredliga, plastiska, allt
uthärdande motstånd, som erkänner
herraväldet men anser sig jämställd med det”.
Det hänsynsfulla, vidsynta, rättvisa i hans
väsen, som sätter sin prägel på allt vad han
skrivit och som godkänner livet i dess helhet,
utesluter det tragiska, för vilket han uttalar
fruktan och avsky och om vilket han säger,
att han skulle vilja utrota det fullständigt.
Det ligger ett drag av nykterhet och förnuft
i detta, som svärmare och litterära
sera-fiker av Novalis’ typ kunde finna
anti-poetiskt. Det blir en förvirrande paradox, när

Novalis, icke utan att framlägga goda
bevis för sitt uttalande, betecknar ”Wilhelm
Meister” som ”en Candide, riktad mot
poesien”; och deri kritik, som denne hektiske
mystiker levererar mot den tyska litteraturens
största roman, är ett glänsande exempel på
de polemiska dokument vi talade om tidigare,
dokument av vilkas negativa omdömen man
kan lära mer än av de mest hänförda
panegy-riker. Novalis har vågat kalla verket
opoetiskt, hur mycken poesi framställningen än
rymmer, han har stämplat det som en satir
mot poesi, religion och så vidare; av halm
och sågspån hade diktaren sammansatt en
välsmakande maträtt, modellerat en
gudabild. Såg man bilden bakifrån, fann man att
den var ren humbug. ”Den ekonomiska
naturen är det enda som återstår. I den
drunknar allt romantiskt, även naturpoesien,
det underbara. Det rör sig blott om vanliga
mänskliga ting, naturen och mysticismen äro
helt förgätna. Det är en poetiserad borgerlig

11

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>