Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. April 1932 - Thomas Mann: Goethe som representant för den borgerliga tidsåldern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
BONNIERS LITTERÄRA MAGASIN
och huslig historia . . . Den första boken i
’Wilhelm Meister’ visar, hur angenäma även
vanliga, vardagliga händelser kunna te sig,
om de berättas på ett behagligt modulerat
sätt, om de, enkelt draperade i ett bildat,
lättflytande språk, vandra förbi med avmätta
steg. Det är ett nöje, jämförligt med det man
erfar, när man på en resa tillbringar en
eftermiddag i skötet av en familj, som, utan att
räkna några särskilt märkliga medlemmar,
utan att kunna bjuda på någon utsökt
förtjusande miljö, dock på grund av den nätta
ordningen i hemmet, på grund av den
harmonierande verksamheten hos sina
medelmåttiga själsgåvor och insikter och det
ändamålsenliga utnyttjandet och utfyllandet av
sin sfär och sin tid efterlämnar ett intryck,
som man gärna återkallar i minnet.”
Måste vi icke tänka på mannen i Karlsbad
och hans ord om den ”stadgade” diktaren? —
”Goethe är helt och hållet en praktisk
diktare”, säger Novalis en annan gång. ”Han är
i sina verk, vad engelsmannen är i sina
vanor: mycket enkel, prydlig, bekväm och
hållbar. Han har i den tyska litteraturen
utfört samma gärning som Wedgewood i den
engelska konstvärlden, han har liksom
engelsmännen en naturligt ekonomisk och på
förnuftets väg förvärvad god smak . . . det är
hans läggning att hellre göra något
obetydligt helt färdigt, skänka det den vackraste
polityr och det angenämaste utseende, än att
börja med en ny värld och utföra något, om
vilket man på förhand vet, att man aldrig
kommer att kunna fullborda det.”
Elakheten i denna karakteristik får inte
hindra oss att erkänna det från viss synpunkt
riktiga och träffande däri. Ordet borgerlig
fattas icke i den, och att Novalis var lika
mottaglig som någon för denna borgerlighetens
tjusning visar han på ett annat ställe, där
han förklarar, att hur underligt det än kan
tyckas för mången, är dock ingenting sannare
än att det blott och bart är behandlingen, det
yttre, stilens melodi, som drar oss till
läsningen och kommer oss att fängslas av den
ena eller andra boken. ”Wilhelm Meisters
Lehrjahre”, säger han, ”är ètt mäktigt bevis
på denna föredragets magi, denna tjusning
hos ett envist smicker, hos ett klokt,
angenämt, enkelt och dock mångsidigt språk. Den,
som äger detta talets behag, kan berätta de
mest obetydliga saker för oss, och vi skola
finna det tilltalande och underhållande;
denna andliga enhet är en boks verkliga själ,
orsaken till att verket förefaller oss
personligt och givande.”
Man kan icke karakterisera den nyktra
förtrollningen, den bärnsligt-gudomliga
tjuskraften i Goethes stil mera kyligt men inte
heller mindre träffande, än Novalis gör med
dessa ord. Ty det är ju sant, att varje
överspändhet, varje poetiskt övermått är
främmande för den, ehuru den ständigt går till
de yttersta gränserna och längs en
mellanliggande linje rör sig med diskret djärvhet,
mästerlig oförvägenhet och ofelbar
konstnärlig säkerhet: smidig, precis, till och med i
ålderdomens litet ämbetsmannamässiga,
dikterade prosa av en rytmisk tjusning, som ger
den klaraste blandning av Eros och Logos,
och som behagligt och oemotståndligt för oss
med sig. Ordet blir inte ens kursiverat, buret,
högtidligt, prästerligt eller patetiskt — den
som gått i Goethes skola, som lever i enlighet
med hans smak, kan inte ens läsa och
verkligen lyssna till ett sådant språk, det blir
motbjudande och hopplöst långtråkigt —
utan allt uttalas i röstens mellanregister och
med medelmåttig styrka, framsäges prosaiskt,
till och med i lyriken, men med en sällsamt
prosaisk, klar djärvhet: ordet blir nyskapat,
oanvänt, begagnat för första gången, som om
det just i det ögonblicket lyftes ur språkets
sköte. Orden få ny kraft av hans ande, och
det uppstår något på en gång praktfullt och
12
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
