Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. April 1932 - Thomas Mann: Goethe som representant för den borgerliga tidsåldern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
moraliska dilettantism. Man lägger märke till
en egendomlig kyla, elakhet, médisance, ett
demonlynne och en naturväsensartad
oberäknelighet, som man inte nog kan grubbla
över, och som den som håller av honom
måste ta med i sin kärlek. Tränger man in
på detta område av hans väsen, förstår man,
att lycka och harmoni i mycket högre grad
äro begrepp för kulturmänniskor än för
naturbarn. Klarhet, enhet med jaget,
målmedvetenhet, en positiv, tillitsfull och bestämd
sinnesinriktning,, kort sagt själens ro, allt
detta är mycket lättare att uppnå för de förra
än för de senare. Naturen ger inte frid,
enkelhet, entydighet; den är osäkerhetens,
motsägelsens, förnekandets, det omfattande
tvivlets element. Den skänker icke godhet, ty
den är själv icke god. Den tillåter inga
avgörande domar, ty den är själv neutral. Den
förlänar sina barn en indifferens och
problematik, som ha mer att göra med kval
och ondska än med lycka och godhj ärtenhet.
”Goethes benägenhet för negerande och
hans misstrogna neutralitet gjorde sig ännu
en gång påfallande märkbara”, skriver
kanslern von Müller. Och många samtida, som
träffat honom, bära vittne om det elementära,
dunkla, elaka och förvirrande, ja djävulska,
som utstrålat från hans väsen. De
bittert-humoristiska stämningarna hos honom, den
sofistiska motsägelseandan ha hundratals
gånger blivit iakttagna. ”Ur hans ena öga
blickar en ängel fram”, skriver en person,
som gjort hans bekantskap på en resa, ”ur
det andra en djävul, och hans tal är en enda
djup ironi över alla mänskliga ting.” Men
det mest skrämmande, som sagts om honom,
är dock följande ord: ”Han är tolerant utan
att vara mild.”
I det underbart angenäma intryck, som
hans person måste ha gjort, blandar sig alltid
något annat, något beklämmande och
obehagligt, och det är tydligt, att de bekymmer
han väcker hos sin vän Schiller äro orsakade
av denna sida hos hans väsen. — ”Det är
beklagansvärt”, skriver Schiller år 1803, ”att
Goethe låter sin slöhet ta överhand i så hög
grad och inte kan koncentrera sig energiskt
på något.. . Sedan tre månader har han utan
att vara sjuk icke lämnat sitt hus, ja inte
ens sitt rum . . . Om Goethe ännu blott hade
kvar tron på möjligheten av det godas
förverkligande och ägde någon konsekvens i sitt
görande och låtande, skulle mycket kunna
realiseras här i Weimar. Då kunde det skapas
något, och detta olycksaliga avstannande
skulle ge sig.” Tron på möjligheten av något
gott! ”Man får icke tro”, skriver någon om
honom, ”att han alltid är fast och bestämd i
sina åsikter, långt därifrån. Men just detta
har säkrat hans frihet i fråga om bedömandet
av de mest skilda ting, så att han alltid
förbehåller sig den vida överblicken och alltid
på nytt kan taga en sak i betraktande från
olika synpunkter.”
Denna karakteristik förefaller emellertid
svag och eufemistisk i förhållande till den
egentliga sanningen, som framgår av
yttranden, fällda av honom närstående, uppriktiga
vänner, och som ständigt återkomma till det
oroande intryck hans mer ironiska och
bisarra än gemytliga, mer negativa än
positiva, mer humoristiska än glättiga
Proteus-natur framkallade, denna natur som kunde
förvandla sig i alla former, leka med alla,
taga upp de mest motsatta åsikter och låta
dem få gällande kraft. ”På detta sätt talade
han”, skriver Charlotte von Schiller,
”uteslutande i meningar, som även buro en
motsägelse i sig, så att man kunde tyda allt, som
man ville. Men med ett slags underlig smärta
anar man, att mästaren tänker om världen:
Till intet har jag satt mitt hopp.” Till intet!
Det skulle ju vara nihilism, och allvarligt
talat, vad trodde han på? Inte på mänsklig-
(Forts, å sid. 68.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
