Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. April 1932 - Sven Stolpe: Madame Sallerin. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BONNIERS LITTERÄRA MAGASIN
kan inte hitta vägen. Skulle ni kunna upplysa
mig om var madame Sallerin bor?
Kvinnan hade vid mina första ord lutat sig
fram över disken. När jag hade talat till
punkt, brast hon i skratt:
— Madame Sallerin? Jo, var så säker!
Det finns inte nån här, som inte känner till
henne, ha, ha! Jaså, monsieur är den nya
gästen? Jo, madame Sallerin bor ett par
kilometer härifrån uppe i Galluis, i byn
alltså och inte inne i stån.
— Men hur i herrans namn skall jag mitt
i natten hitta vägen dit upp?
— Det kommer en buss om en kvart och
möter Bresttåget. Vänta bara här ett tag och
drick ett glas, så blir det lagom att ge sig av.
Jag kan icke säga, att upplysningen gladde
mig. Varför skulle jag i min enfald lyda
Wenners råd och ge mig ut på jakt efter
denna märkliga madame Sallerin? Hon var
ju ökänd, det hördes ju på kvinnans skratt
nyss.
I varje fall hade jag ingenting annat att
göra än att ta plats. Slött och trumpet följde
jag de gulnade biljardbollarnas jakt på
duken smuttande på en grönaktig apéritif.
Efter tjugufem minuter kom Bresttåget
inrullande. En ström av bönder hoppade ned
ur vagnarna och skyndade fram mot bussen,
som nu hunnit infinna sig. Jag kunde förstå,
att man kom från en marknad i en stad några
mil längre bort. I en handvändning hade
bussen fyllts, och till min överraskning
upptäckte jag, att det icke fanns någon plats för
mig. Skulle jag nu bli hänvisad till att stanna
kvar på den usla stationen hela natten?
Men i samma ögonblick kom chauffören
rusande, en liten senig man med hängande,
våta mustascher och en stor postsäck i näven.
— Upp på taket, messieurs, skrek han,
och ramla på, vi skall i väg på momangen!
Några av mina utestängda olyckskamrater
äntrade upp på taket, och jag hade bara att
följa med. Efter en minut satt jag högt uppe
på taket, som bänk tjänstgjorde min väska,
och från trädgrenarna, som ständigt hotade
att sopa ned mig på den leriga vägen igen,
föll stora moln av regndroppar mot min hatt
och min hals. Motorn levde rövare, chauffören
grymtade, bönderna inne i kupén sjöng och
skrek, och med röken från den
framförsittandes caporal i ansiktet fördes jag till
min egen förvåning snabbt i väg utåt landet.
Jag kunde knappast se någonting av
landskapet. Men redan efter en kvart vände sig
chauffören om och röt:
— Monsieur som skulle till madame
Sallerin! Hoppa ned här! Ramla på! Gumman
bor i sista huset på höger hand!
Jag kröp ned, och min väska kastades ned
efter mig. Bilen brummade, jag kände
av-gasningsdofterna i näsan och började kliva
i väg i anvisad riktning.
Det sista huset på höger hand, ali right.
Men hur skulle man egentligen avgöra, vilket
hus som var det sista? Jag gick tveksamt den
mörka vägen fram, och det började redan
värka i axeln, då jag framför mig upptäckte
en man med en lykta. Jag gick närmare,
och han lyfte lyktan mot mitt ansikte.
— Hallå, hörde jag honom säga, är det
madame Sallerin som söks?
— Just. Var bor den goda damen?
— Alldeles här intill. Väl att ni äntligetj.
kom! Jag har stått här en kvart och väntat.
Men tågen i det här landet kan aldrig lära
sig hålla några tider.
Jag kunde inte se hans ansikte men följde
motståndslöst med. Var jag egentligen skulle
hamna var mig nu ganska likgiltigt. Hade
Wenner helt enkelt spelat mig ett spratt?
Jag visste, att han ansågs opålitlig och
betraktades som en äventyrare, sedan han
lämnat universitetet.
Vi steg in genom en grind och kom fram
till ett tvåvåningshus. Min guide stannade.
19
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
