Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. April 1932 - Sven Stolpe: Madame Sallerin. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
BONNIERS LITTERÄRA MAGASIN
— Dom sover redan här inne, viskade han.
Gå tyst i trappan, om ni kan. Ert rum ligger
till höger i andra våningen. Vi träffas i
morgon. Det står en brödbit och en flaska vin
på ert bord där uppe. God natt och sov gott!
Han försvann genom en dörr, och jag hade
ingenting annat att göra än att kliva uppför
den knarrande trappan och på måfå söka
rätt på mitt rum. Jag var övertygad om att
jag skulle komma fel och stiga in i ett
främmande rum. Men det gick bättre än jag
trodde. När jag kom in, strök jag eld på en
tändsticka och upptäckte en väldig
fotogenlampa på mitt nattduksbord. Mycket riktigt
stod där också en flaska, dammig och
angenäm att skåda. Jag sköljde ned förtreten
och dammet i halsen med en väldig klunk,
bröt en bit av brödet och började genast
dra av mig mina våta kläder. Efter några
minuter låg jag utsträckt i den väldiga sängen
och fann allting ganska gott.
Gud vet var jag hade hamnat! Men vinet
värmde, nattvinden sjöng genom det
halvöppna fönstret, och sängen var bred och
mjuk. Jag somnade genast.
En surrande fluga hade redan tre gånger
irriterat min näsa, då jag hoppade upp ur
sängen och strök sömnen ur ögonen. När jag
sköt upp fönsterluckorna, lyste den första
morgonsolen på glittrande gräs och löv. En
frisk vind svepte in i rummet och kom
gardinerna att svänga. Jag sträckte ut
armarna och märkte plötsligt, att jag var
fullt utsövd.
Vinflaskan höjde ytterligare mitt humör,
jag letade ur min väska fram en skjorta och
ett par skrynkliga vita byxor, drog en
svångrem om livet och öppnade min dörr.
Framför de andra dörrarna stodo ännu skor,
klockan visade sig också vara knappt halv
sex. Men morgonluften lockade, och jag
längtade efter att få göra en första
undersökning av det märkliga hus jag hamnat i.
Jag hade hunnit halvvägs ned i trappan, då
jag stannade. Avlägset och otydligt hörde jag
sång. Vad i ali världen? Efter en sekund
igenkände jag en Tosca-aria och förstod
hemligheten — en grammofon! Jag gick
vidare ned, sköt upp en dörr och kom in i
ett kök. Samtidigt som jag öppnade dörren,
ökade ljudet i styrka, och tonerna skrällde
eldigt emot mig sin poserande sydländska
sensualism. När jag kom fram till fönstret,
upptäckte jag, att grammofonen placerats
mittpå gräsplanen utanför huset. Och bredvid
den stod en man böjd över en stol och
tvättade sig.
Vilket skämtsamt hus! Jag såg, att huset
var omgivet av en fantastiskt förvildad och
förvuxen trädgård. I det knähöga gräset stod
stolen som nedsjunken, och mannen tvålade
av hjärtans lust in sin nacke och sina armar.
Han var naken till midjan, och jag såg, att
hans hår var blont. Var det en av de norska
målarna som Wenner talat om?
I nästa ögonblick stannade grammofonen,
mannen böjde sig ned och sökte bland
skivorna. Han var ännu alldeles löddrig i
ansiktet. Förmodligen kunde han ingenting
se för löddret, i varje fall slutade han genast
upp med sökandet, och i nästa ögonblick
hörde jag honom med väldig bas stämma upp
en icke obekant sång:
Ack, om vi hade, god’ vänner, en så
ungerskt vin för vår strupa,
och att vid såstången vi vore två,
som hade lov till att supa!
Vi skulle ligga, Gud signe Guds lån,
jag och kamraten med tungan i sån!
Ack, om vi hade, god’ vänner, en så
ungerskt vin för vår strupa ...
Hans röst ekade ståtligt ut i den klara
morgonluften, och när han slutat den första
20
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
