Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. April 1932 - Sven Stolpe: Madame Sallerin. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
BONNIERS LITTERÄRA MAGASIN
strofen, brast han ut i ett skratt så smittande
vattenfallslikt, att jag för första gången på
mycket länge blev alldeles varm i hjärtat.
Jag steg ut på planen, och i nästa ögonblick
hade han upptäckt mig. I en handvändning
var vi bekanta. Han visste precis, vem jag
var, hade av ”tokiga Wenner” hört, att jag
skulle ligga här hos ”gumman” några veckor
för att klara mina nerver, önskade mig
välkommen, försäkrade, att Villa des Tilleuls
var jordens centrum och tillvarons
paradis.. . Själv var han norsk kladd och hade
gjort slut på sitt stipendium så ordentligt, att
han inte kunde ta sig hem. Nu skulle han
göra en kraftansträngning och samla sig till
en utställning uppe på ”-parnasse” och sedan
fara hem och bli norrman igen, gud bättre!
Jag lämnade honom snart och gick vidare
på min upptäcktsfärd. När jag steg in i köket
igen, såg jag skymten av en ung kvinna i
trappan och hörde ett lätt skratt. Jag valde
att gå in i bottenvåningen och öppnade
förväntansfullt den första dörren.
Jag skall aldrig glömma anblicken. Jag
kom in i en gammaldags salong, där ljuset
strimmade tapeterna och golvets väldiga
plankor genom fönsterluckornas uppfällda
galler. Jag gick fram till ett av fönstren och
öppnade, dunklet försvann, och glada vindar
dansade in i det väldiga rummet. Sällan har
en miljö så sugit mig in i sin egen atmosfär
som denna. De nedsuttna gamla stolarna
stodo där så obeskrivligt inbjudande, på
väggarna fanns gamla stick och gravyrer, på
långbordet stodo ännu några flaskor kvar,
och när jag grep i en bokbunt, fann jag ett
häfte modernistisk lyrik . . . När jag såg mig
närmare om i rummet, kunde jag knappast
hindra mig från att ropa till av glad
överraskning. I hörnet stod ju Jean-Jacques själv,
precis som man kunde vänta! Hans näsa var
väl litet skamfilad, och icke var det något
konstverk som stod där på den dammiga
piedestalen. Men han fanns där i alla fall
själv, och det slog mig med plötslig kraft,
att Wenner måste ha haft rätt, när han sade
att Villa des Tilleuls på en gång var som
ett varmt bad och en frisk källa för trötta
nerver. Här var ju Eremitaget! Här fanns
han själv, den gamle tokige svärmaren!
Paris’ buller var borta, här behövde man inte
vakna om rnornarna av det första
metrotågets underjordiska tjut, här låg en
förvildad trädgård omkring ett gammalt gott
hus, här stod en lycklig målare och sjöng i
det daggfriska gräset och salongen andades
frid och lugn lycka, så berusande, så
överväldigande ljuvligt, att jag kände hjärtat
dunka av fröjd. Jag kunde inte låta bli att
gå fram till min gamle vän i hörnet och se
honom in i hans leende gipsögon . . . Gamle,
trogne, hederlige, olycklige Jean-Jacques!
Här är jag nu! Hjälp mig att bli en lugn
och stark och frisk människa igen!
Jag stod och bläddrade i några gamla
sjuttonhundratalsböcker på en bokhylla, då
jag plötsligt hörde höga skratt och glada
röster igen. Full av förväntan skyndade jag
fram till fönstret, tog sats och hoppade ut
över tvärbjälken. När jag fått fast mark
under fötterna igen, mötte jag en ny syn.
Från ett fönster i andra våningen hällde
en ung, svartögd kvinna skrattande ned en
ström vatten ur en silande vattenkanna över
en ung man i simbyxor, som stod och sträckte
sina armar upp mot henne i en romantisk
attityd. I nästa ögonblick kom norrmannen
till min sida, han var klädd nu, och hans
bruna ansikte lyste vänligt under den lingula
luggen:
— Det är ryssarna, ropade han, bry er
inte om dom! Dom är nygifta och vet inte
vad dom ska hitta på i yran. Vi har tyvärr
ingen sjö i närheten, och därför har vi måst
hitta på det här duscharrangemanget. Men
gumman tycker inte om’et . . .
21
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
