Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. April 1932 - Sven Stolpe: Madame Sallerin. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BONNIERS LITTERÄRA MAGASIN
Gumman ja! Var fanns hon, denna
märkliga madame Sallerin, som enligt vad
Wen-ner berättat mig, alltid samlade
levnadsglada unga människor omkring sig, var glad
åt allt ungt och vackert i världen men hatade
kyrkan och prästerna. Jag skulle just fråga
norrmannen, då jag nere i trädgårdens
bortersta del plötsligt såg en gestalt. Det var
en liten gumma med silvervitt hår, hon gick
och rotade i gräset och stack med sin käpp
till höger och vänster. Omkring hennes fötter
sprang i glada kurvor en liten hund, och jag
hörde genom de galna ryssarnas skratt och
sladder, hur hon belåtet och vänligt muttrade
ål djuret.
Jag gick emot henne, och hon upptäckte
mig. När vi kommit varandra en meter nära,
stannade hon, satte handen i sidan och
sträckte på sig. Hunden kom hoppande emot
mig, men med ett skarpt litet rop kallade hon
tillbaka den. Jag häpnade över hur djup
hennes röst klang. Man skulle lätt ha kunnat
ta den för en mansstämma.
Presentationen gick snabbt. Hon var
tydligen informerad av Wenner och gjorde inga
omsvep eller krumbukter. Med ett par ord
hälsade hon mig välkommen, frågade om jag
kunnat sova där uppe, och upplyste mig, då
jag svarade ja, att en och annan brukade
se spöken just i den stora sängen.
— Hur så?
— Jo, för fem, sex år sedan hade jag här
en ung ungrare som låg och grät så länge
efter sin flicka, som gått ifrån honom, att
han en natt blev tokig och sköt sig —
piff-paff — mitt i pannan. Tokiga ungdomar,
muttrade madame Sallerin, satte käppen i
marken och gick vidare.
I nästa ögonblick hördes åter
grammofonen eka, hunden gav till ett skall,
norrmannen kom skyndande med famnen full av
flaskor från källaren, och madame Sallerin
steg som en luggsliten drottning uppför köks-
trappan, vinkade med käppen åt det ryska
paret, som just slutat duscha, och steg in i
sitt kök. Gudar och djävlar! Mitt hjärta hade
alltför länge varit förtorkat och sterilt för
att jag icke skulle känna ali denna glädje
omkring mig som ett friskt majregn över ett
förtorkat landskap. Vinden svepte mig om
pannan och kom min skjorta att fladdra, det
höga gräset nådde mig till knät, och när solen
bröt fram genom ett par lätta moln och sände
mig en glödande stråle mot pannan, ryste jag
till av lycka och kände för första gången på
mycket länge, att jag hörde samman med en
värld, som växte och sjöd och levde, att jag
var en människa med rätt att glädja mig
åt tingens skönhet, vackra människor och
glada stämmor. Jag stod så länge kvar i det
höga gräset och stirrade så länge in i
grönskan och frodigheten omkring mig, att
mina ögon började tåras. Hur länge jag hade
stått där vet jag inte, men jag vaknade ur
min dröm, när norrmannen steg ut på
kökstrappan, höjde armen till en imperatorisk gest
och röt ut i den kristallklara morgonluften:
— Jeune suédois, påle et mélancolique!
Frukosten väntar!
#
Jag skall en annan gång berätta om de
veckor som följde — det är en lång historia,
som icke saknar sina poänger. För denna
gång må det vara nog med en antydan
om villans härskarinna och huvudperson,
madame Sallerin.
Jag kom henne första gången nära då vi
en gång tillsammans hade varit och hämtat
mjölk hos grannbonden. Hon berättade, hur
hon en gång hade överraskat honom med att
blanda vatten i mjölken. Till straff hade hon
alarmerat hela sitt hus till anfall och lyckats
förhindra, att han blev väld till
kommunalordförande. Hennes gamla ärriga ansikte
sken, när hon berättade om de intriger och
22
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
