Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. April 1932 - Sven Stolpe: Madame Sallerin. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
BONNIERS LITTERÄRA MAGASIN
affischkrig, som en hel vecka hade hållit hela
byn i ett tillstånd av outhärdlig spänning.
När vi kom hem igen och steg in i förstugan,
kände jag en doft av nybakat bröd sticka
mig i näsan. I samma ögonblick grep
madame Sallerin mig i armen.
— Känner ni, monsieur, viskade hon,
känner ni? Det finns ingen underbarare doft
än den av nytt, ångande varmt bröd. Fattar
ni, monsieur, att det är lyckans, trevnadens,
hemmets egen doft? Brödet, det är symbolen
för det viktigaste, trognaste, vackraste av allt
här på jorden. Vinet som svalkar strupen är
en underbar gåva, men brödet, brödet,
monsieur! Om jag vore diktare, skulle jag
besjunga Frankrikes bröd i en sång av
oför-vansklig skönhet.. .
Hon gick med tysta steg närmare dörren
och lyssnade. I samma ögonblick hörde vi
båda en kvinnostämma gnola där inne.
— Ja, ja, viskade madame Sallerin, det
måste vara Marusja, det kära, vackra barnet.
Kom, låt oss gå runt huset och se in till henne
från trädgården!
Hon skyndade ut igen, och jag följde
i hennes spår. Aldrig har jag sett hennes
kippande tofflor smälla i väg med en sådan
fart i det höga gräset. När vi hunnit runt
och kommit fram tillräckligt långt för att
kunna se in genom den öppna köksdörren,
hejdade hon mig men drog mig genast vidare
med ett hårt grepp om armen. Inne i köket
såg jag Marusja stå böjd över ett bakbord.
Hon hade slutat gnola, men hennes
kortklippta, svarta hår svängde i takt med de
snabba rörelserna. Samma bröddoft som nyss
nådde fram till min näsa, madame Sallerin
andades häftigt, och jag hörde hennes barska
stämma — nu viskande, milt och nästan
ömt — nära mitt öra:
— Monsieur, monsieur, prisa den lycka,
som gör att ni får se något så underbart!
Ser ni vår sol, vår franska sol leka på golv-
plankorna! Känner ni doften av ångande
bröd, monsieur! Och ser ni denna underbara
kvinna i arbete med vårt bröd! Hon ser oss
inte, hon anar inte, att våra ögon glädjas åt
hennes skönhet. Hon är som en blomma, som
en sång. Ack, ni är man, monsieur! Säg, att
ni skälver av lycka! Vilken härlig värld vi
lever i, monsieur, vilken oförliknelig
tillvaro!
Marusja upptäckte oss fortfarande inte.
Hon var klädd i en kjol och ett vitt linne
utan ärmar och uppslitsat över bröstet.
Hennes vita armar rörde sig över bordet,
håret svängde, och vid hennes rörelser kunde
jag ana den späda barmens vidunderligt
gracila linjer. I nästa ögonblick kände jag
madame Sallerins hand gripa hårdare om
min arm igen, och jag började verkligen
skälva — åter hörde vi Marusja sjunga, en
melankolisk, nästan klagande rysk sång, som
jag förut hört ett ryskt kapell på K’nam inne
i Paris exekvera. Intrycket var oförlikneligt.
Marusjas fina hals, solen som glödde i
nacken på oss båda, vinden som kom det
höga gräset att svepa mot våra ben, och så
den djupa altstämman som sjöng, sjöng,
sjöng . ..
Jag förstod plötsligt, att madame Sallerin
var ett slags livskonstnär. Hon hade varit
med om trista ting, och det viskades bland
mina nya vänner, att hon lidit mer än de
flesta. Den hårda munnen och den veckade
pannan upplyste om detsamma. Men i detta
ögonblick låg ett skimmer av lycka och
tacksamhet över hennes fårade drag. Nästa sekund
släppte hon mig, satte käppen i marken och
började gå in mot köket.
— God dag, Marusja, hörde jag henne
ropa. Vet du, barn, du är så vacker, att jag
frestas att förbanna mitt öde. När jag ser
dig, önskar jag, att jag vore en man, en ung
man och icke en gammal kvinna . . .
23
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
