Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. April 1932 - Hugh Walpole: Brev från London
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
första rang blivit borttappad. Det nya året
har visat sig vara ett anmärkningsvärt gott
skönlitterärt år, ty vi ha redan haft fyra
romaner av verkligt påfallande värde: ”The
fountain” av Charles Morgan, ”Magnolia
Street” av Louis Golding, ”Brave new world”
av Aldous Huxley och ”The Brothers” av
L. A. G. Strong. Det intressanta med dessa
böcker är, att de alla äro fullständigt olika
varandra, och att de alla, möjligen med
undantag för Huxleys, äro skrivna av unga
författare. Vidare äro de alla, för att använda
ett avskyvärt uttryck, ”best-sellers”, vilket är
intressant, eftersom det bevisar, att denna
rysliga term inte längre behöver beteckna
någonting föraktligt. Jag tror, att det ganska
allmänt skall erkännas, att de sex i litterärt
avseende mest intressanta yngre författarna i
England äro J. B. Priestley, Charles Morgan,
Louis Golding, L. A. G. Strong, A. J. Cronin
och Erik Linklater, vilka samtliga kunna
glädja sig åt att stå på best-sellerlistan. Jag
utesluter Aldous Huxley, emedan han tillhör
en något äldre generation.
Jag kan inte avsluta detta brev utan att
nämna Edgar Wallaces plötsliga frånfälle.
Tidningarna ha skrivit så mycket på sista
tiden om hans karriär, att jag inte här
behöver framhålla dess sagolika förlopp.
Hans karriär var troligen större än något
han skrev. Han betraktade sig aldrig själv
som en betydande författare, fastän hans
självbiografi (”People”) säkerligen är en av
de mest mänskliga och underhållande i
modern tid. Han hade givetvis en djävulsk
energi, och jag tror, att han, om han gjort
sig besvär, med hjälp av sin erfarenhet av
underklassen och sin lätthet att uttrycka sig
på dialekt skulle ha kunnat skänka oss en
eller två märkliga romaner. Det passade
honom emellertid inte. Han kastade sig över
livet med en nästan ursinnig aptit; han var
fåfäng, men fåfäng på ett charmerande sätt
— ungefär som en aldrig riktigt fullvuxen
pojke. Man måste betänka, att framgången
inte kom till honom förrän mycket sent, han
upplevde den knappast mer än ett halvt
dussin år. Ingenting i modernt Londonliv
kunde vara roligare än att se honom i sin
loge på en av sina egna premiärer, skrattande
åt sina egna kvickheter, applåderande sina
skådespelare och njutande av sin framgång.
Men vad jag tror var hans finaste egenskap
var att han inte var småaktig och grälsjuk
emot den tid han levde i. Ack, att det funnes
litet mera av detta glada bejakande av den
moderna tillvaron! Ni kanske invänder, att
de ting, han bäst tyckte om, inte alltid voro
de värdefullaste, men jag är inte säker på
att denna kritik träffar rätt. Han älskade
nöjen, vänlighet, hästar, pengar, gott humör,
mod, och var oförsonlig mot ali
anspråksfullhet. Han var så frikostig, att det nästan
var brottsligt. Det är underligt att tänka sig,
att av alla de författare, som vi mistat på
senare år, är han, författaren av ”Shilling
Shockers” och melodramer, den mest
saknade. London har förlorat något, som det
just nu hade svårt att avvara, och jag hoppas,
att han, där han nu kan vara, erfar ali den
varma vänskap, som män och kvinnor av
alla slag känna för honom.
I denna artikel omnämnda böcker:
H. G. Wells: The IF ork, W ealth and Happiness of Mankind. Heinemann.
Charles Morgan: The Fountain. Macmillan.
Louis Golding: Magnolia Street. Gollancz.
Aldous Huxley: Brave New World. Chatto and Windus.
L. A. G. Strong: The Brothers. Gollancz.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
