Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. April 1932 - Erik Asklund: Tre prosadikter - Hem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BONNIERS LITTERÄRA MAGASIN
Hem
Nu går vi in här, du och jag. Det är ett vackert rum, tycker du inte det?
Det där sideboardet till exempel, min älskade, det kostar hundrafyrtio
kronor och jag har betalt fyrtio allaredan, tänk, älskade om tio månader
är det vårt. Om tio månader ... då är han född, då är han två
månader . . . Va, gråter du? Varför gråter du? Är du inte glad? Se på lampan,
pergamentskärm, modernt, den har vi fått av gänget i lysningspresent.
Och skrivbordet, hundraåttio kronor, jag har betalt trettio. Och mattan,
den fick jag billigt må du tro . . .
Så går orden. Hon gråter. Hon stiger in, en smal gestalt, i den lilla
kokvrån, drar ner kastruller, fat, koppar. Tårarna fortsätter att bränna
i hennes ögon. Han går omkring, en smula kavat, med händerna i
byxfickorna, och småvisslar för sig själv. Ett eget hem, tänker han och
känner något gott vid denna tanke. Och dagen sjunker bakom de
nya husen, människorna kommer hem från sina arbeten, skruvar på
högtalarna, fyller badkaren. Huset vaknar till liv, en ström av ljud rinner
genom det. Nu hör de att paret i våningen bredvid är onda på varandra,
att ungen inunder har tandvärk och att det är grammofonmusik ur
radiohögtalaren intill. De äter under tystnad, han dricker en snaps och blir
upprymd, kysser henne. Men hon viker undan, hon är blek och trött. När
hon skall diska stryker hon av sig ringarna, ser länge på dem innan hon
kör ner sina vita, tunna händer i det ångande vattnet. Han har somnat
på ottomanen, ottomanen som är deras om sexton månader. Hon stiger
sakta ut och sjunker ner i hundrakronorsfåtöljen. D en är deras. Present
av hennes föräldrar. O, om de visste. Hon pressar ihop skuldrorna, sätter
en näsduk för munnen för att inte snyfta högt. Hon förstår inte varför.
Det är så tomt, så litet. Hon har fått en man, hon har fått ett hem. Hon
ser på honom. Han ligger på rygg på ottomanen och sover med öppen
mun, en liten flod av saliv har runnit ut ur ena mungipan och gjort en
liten fläck på överkastet. Hon ser en stund på det. Så vänder hon på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
