Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. April 1932 - Georg Svensson: Engelsk berättarkonst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
BONNIERS LITTERÄRA MAGASIN
alla hans tillägnade, sociala egenskaper av
honom som lumpor, och han står där
primitiv och naken, besatt av två urdrifter:
skapar-begäret och könsdriften. Han blir ett
känslolöst monstrum, skoningslös mot sig själv och
absolut hänsynslös mot andra. Konsten är
allt — till och med sina egna färdiga
konstverk skils han ifrån med samma likgiltighet
som trädet fäller sina frukter.
Typen är fascinerande — tror man inte på
honom som människa, så accepterar man
honom som symbol för konstnärsdriften. Det
är först när Strickland hamnar på Tahiti,
som man inser att berättelsen har ett
verklighetsunderlag, Paul Gauguins egendomliga
konstnärsöde. Från denna punkt är berättel-
sen enbart en romantiserad skildring av den
franske målarens paradisiska existens och
undergång i den tropiska urskogen.
Identifieringen med Gauguin gör naturligtvis, att
man med ett nytt intresse betraktar
Strickland. Jag är dock icke övertygad om att
författaren avsett sin bok som i främsta rummet
en tolkning av Gauguins personlighet.
Däremot är jag absolut övertygad om att
romanen förlorar på att bedömas som en sådan
tolkning. Den bör läsas förutsättningslöst
som en skönlitterär produkt, och fallet
Gauguin bör endast uppfattas som ett av
Somerset Maughams vanliga knep att blanda
bort korten verklighet och dikt.
Georg Svensson.
Charles Morgan: The fountain. Macmillan.
7 s. 6 d.
1929 utkom ”Portrait in a mirror” av Charles
Morgan. Den betecknades då den utkom och långt
efteråt av den engelska kritiken som en händelse.
Hugh Walpole förutspådde för Morgan ”en enorm
framtid”. Eftersom boken var vacker i prerafaeiitisk
mening, romantisk och på sätt och vis återknöt
till den viktorianska traditionen (Meredith, George
Moore) förstår man att den skulle tilltala just
Walpole.
Motsedd med stor spänning har nu Morgans nya
roman ”The fountain” utkommit och mottagits
mycket väl i England. Efter att ha läst boken skriver
Walpole i New York Herald: ”His importance lies
in this — that he promises to become the most
significant novelist we have who is absolutely of the
new time.” Han menar därmed, att romanen efter
ett stadium av agnosticism, pessimism och
negativism åter börjat erkänna andliga värden, blivit
filosofisk efter att ha varit ensidigt psykologisk
(psykoanalytisk). The Bookmans kritiker går ännu
längre i beröm: ”The fountain är utan tvekan en
av det tjugonde århundradets bästa romaner och
Morgan kommer måhända en gång att räknas som
en av alla tiders störste romanförfattare.”
De yttre händelserna i ”The fountain” äro
följande. En engelsk officer befinner sig under kriget
internerad i Holland. Han accepterar villigt sin
overksamhet och använder den till att utbilda en
livsåskådning och skriva ett arbete över
kontempla-tionens historia. Han tror sig redan ha uppnått den
absoluta sinnesfrid, den själens osårbarhet som han
eftertraktar, då han av en slump kommer i daglig
beröring med en engelsk kvinna — som han kände
när hon var flicka och som nu är gift med en
tysk officer, som befinner sig vid fronten. De
förälska sig i varandra och efter långa inre konflikter
ger hon sig åt honom. När mannen svårt sårad
kommer åter från fronten, skiljas de älskande för att
icke återse varandra. Mannen genomskådar
emellertid deras hemlighet och förenar dem på sin
dödsbädd.
Bokens viktigaste händelser utspelas emellertid
icke på det fysiska utan det filosofiska planet. Väl
två tredjedelar av de 434 sidorna ägnar författaren
åt introspektion. Huvudpersonens
personlighetsda-ning efter ett sokratiskt ideal är för den filosofiskt
intresserade nog så dramatisk, men måste för ytliga
naturer, som äro spända på hur kärlekshistorien
skall utveckla sig, te sig som en enda hopplös
avvikelse från ämnet. När Morgan återger yttre ting
och händelser framstår han som en
utomordentligt fin skildrare; naturbeskrivningarna kunde
endast vara skrivna av en engelsman och äkta lyriker.
Ibland blir dock språket överarbetat och alltför
”vackert”.
51
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
