Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. April 1932 - Ernest Hemingway: Mord på beställning. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
BONNIERS LITTERÄRA MAGASIN
Nick betraktade den storväxte mannen på
sängen.
— Vill du inte, att jag skall säga till
polisen?
— Nej, sade Olle Andersson. Det tjänar
ingenting till.
— Kan jag ingenting göra?
— Nej, det är ingenting att göra.
— Det kanske bara var bluff.
— Nej, det var just inget vidare bluff.
Olle Andersson vände sig mot väggen.
— Det värsta är, sade han till väggen, att
jag inte kan bestämma mig för att gå ut på
stån. Jag har legat här hela dan.
— Kan du inte smita från stån?
— Nej, sade Olle Andersson, jag är trött
på att ränna omkring.
Han såg mot väggen.
— Det är ingenting att göra längre.
— Och du kan inte ordna saken på något
sätt?
— Nej. Jag åkte in på fel spår från
början. Han talade fortfarande med samma
uttryckslösa röst. Det är ingenting att göra.
Om en stund går jag väl ut på stån.
— Jag går väl tillbaks till George, då,
sade Nick.
— So long, sade Olle Andersson. Han
tittade inte åt Nicks håll. Tack för du kom.
Nick lämnade rummet. När han stängde
dörren efter sig, såg han Olle Andersson
ligga på sängen med alla kläderna på,
stirrande i väggen.
— Han har varit inne hela dagen, sade
värdinnan. Han mår säkert inte bra. ”Herr
Andersson”, sa jag till honom, ”herr
Andersson borde gå ut och gå en så här vacker
höstdag”, men han var inte pigg på det.
— Han vill inte gå ut.
— Jag är ledsen, att han skall vara sjuk.
Han är en så hygglig, snäll man. Han har
varit boxare, som ni kanske vet.
— Jag vet.
— Man skulle aldrig kunna ana det, om
han inte vore sån i ansiktet, sade kvinnan.
De stodo innanför porten och talade. Han är
det tystaste och snällaste man kan träffa på.
— God natt då, fru Hirsch! sade Nick.
— Jag är inte fru Hirsch, sade kvinnan.
Det är hon som äger hotellet. Jag bara
sköter det. Jag är fru Bell.
— God natt då, fru Bell! sade Nick.
— God natt! sade kvinnan.
Nick gick uppför den mörka gatan till
hörnet med båglampan och sedan utmed
spårvagnsspåren tillbaka till Henrys
restaurang. George stod bakom disken.
— Träffade du Olle?
— Ja, sade Nick. Han är på sitt rum och
vill inte gå ut.
Kocken gläntade på köksdörren, när han
hörde Nicks röst.
— Jag hör inte på, sade han och stängde
dörren.
— Talade du om för honom? frågade
George.
— Ja visst. Jag talade om för honom,
men han visste redan vad det var fråga om.
— Vad tänker han göra?
— Ingenting.
— De kommer att knäppa honom.
— Jag antar det.
— Han måste ha råkat i något trassel i
Chicago.
-— Jag antar det, sade Nick.
— Det är för djävligt.
— Det är ruskigt, sade Nick.
De voro tysta. George tog ned en handduk
och torkade av disken.
— Jag undrar vad han har gjort? sade
Nick.
— Skvallrat på någon. Det brukar de ta
livet av dem för.
57
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
