Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. April 1932 - Thomas Mann: Goethe som representant för den borgerliga tidsåldern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
BONNIERS LITTERÄRA MAGASIN
uppmanade den tyska intelligensen och särskilt
Goethe att ställa sina pennor i ”det godas” tjänst,
det vill säga kämpa för den konservativa saken
och närmare bestämt ett nytt tyskt fursteförbund,
vars program gick ut på att rädda landet från
anarki — att den så kallade furstedrängen vid
detta’ tillfälle efter att ha framburit ett artigt tack
för det förtroende, som visats honom, förklarade,
att han ansåg det omöjligt förena furstar och
skriftställare i gemensam strävan. I kampen mot
reaktionära riktningar på konstens område och mot andlig
förmörkelse var han alltid karl för sin hatt, även
när det gällde att avvärja ett visst
antikvitetsvur-mande mod inom måleriet. Han kämpar för frihet
och kraftfullhet inom konsten, han beundrar Moliére,
därför att denne tuktar människorna, när han
tecknar dem så, som de te sig i verkligheten, och han
skulle helst vilja förbjuda de unga flickorna att
besöka teatern, på det att den sceniska konsten
måtte bevara möjligheten till en hänsynslöst
realistisk framställning, passande endast för män och
kvinnor med kunskap om det mänskliga livets rätta
gestalt.
Att han trots ali fiendskap, för vilken han blev
utsatt, och vars lumpenhet man nu svårligen kan
göra sig en föreställning om, blev en
national-skriftställare, som kunde tala till hela nationen, det
utgjorde i hans senare år givetvis grundvalen för
hans självmedvetande, ett självmedvetande, som icke
är naturligt för någon människa, utan vilket en
diktare med tiden får finna sig i på samma sätt
som man finner sig i sitt öde. Borgarsonen, som en
gång i vindsvåningen vid Hirschgraben i
Frankfurt sysslade vid fönsterbordet med skriv- och
målningsutensilier, avlägger som sjuttioåring den
gripande bekännelsen, att han ”med möda måst lära
sig vad storhet innebar”, den storhet som gick ut
på att i vittomfattande nationella kretsar och
epok-kretsar söka utlopp för sin verksamhet. Och han
lärde sig mer. Syftningen till det
världsomspännande, förklarlig hos en författare, vars litterära
bana börjat med en så vidsträckt verkande
framgång, som Werther var, blev med åren allt starkare
hos honom, det vill säga han insåg, att poesien var
mänsklighetens gemensamma egendom, och att det
just för oss tyskar gällde att blicka utanför vår
egen miljös trånga omkrets för att icke
individuellt och nationellt förfalla till pedantisk
inskränkthet. ”I stället för att endast syssla med sig själv”
lyder hans lära, ”måste tysken upptaga världen
inom sig för att kunna inverka på världen.” — ”Jag
orienterar mig därför gärna bland främmande na-
tioner”, tillfogar han, ”och råder var och en att för
sin del göra likaledes. Nationallitteratur vill
numera inte säga mycket, världslitteraturens epok är
inne, och var och en måste medverka till att
påskynda denna epoks genombrott.”
Han skapar ordet världslitteratur, han framlägger
det halvt som ett faktum, halvt som ett tidens krav.
Världslitteratur, det är fpr honom icke endast
summan och sammanfattningen av allt i skrift
manifesterat mänskligt själsliv, det är. snarare det
författarskapets högsta urval, vilket hans egna verk redan
länge tillhört, och som, var det än växt fram, i
kraft av sin till allmängiltighet höjda rang
förnummits och erkänts vara mänsklighetens egendom
— därvid medräknad insikten om, att den tid var
inne, då endast det för hela världen godtagbara
stode på dagordningen och komme i betraktande.
Dagarna vore räknade för det endast inom sin egen
ursprungssfär giltiga. Faktiskt hade redan allt, vad
han själv skapade, av den tongivande kritiken
upptagits som världslitteratur, icke blott den av
medelhavsländernas kultur influerade, av
klassisk-humanistisk anda präglade och formade delen av hans verk.
utan även det typiskt nordiska och tyska däri,
såsom första delen av ”Faust” och
uppfostrings-romanen ”Wilhelm Meister”. Åldringen har
tillfredsställelsen att från skotten Thomas Carlyle få
mottaga den engelska översättningen av den senare
boken jämte ett brev, fullt av barnsligt innerlig
kärlek och underdånighet. Han bläddrar i en fransk
upplaga av sin Faustdikt, prydd med teckningar av
Eugene Delacroix. I tidskrifter från Edinburgh.
Paris och Moskva läser han hänförda recensioner
av den nyligen utkomna Helenaepisoden ur
tragediens andra del. Och det är fullt på sin plats att
härvidlag tala om tillfredsställelse, ty detta världseko
av hans ord måste ha skänkt honom gottgörelse för
månget utslag av det ondskefulla förklenande han
blev utsatt för i sitt hemland. ”Ingen nation”,
yttrar han, ”förmår bedöma vad som gjorts och
skrivits inom den.” Dubbelmeningen har av en
snillrik fransman sammanfattats i meningen: ”L’étranger.
cette postérité contemporaine”, utlandet är den
samtida eftervärlden.
Otvivelaktigt låg det något anteciperande i Goethes
fastställande av begreppet världslitteratur och
utvecklingen under de närmaste hundra åren efter
hans död, det fullkomnande av kommunikationerna
och det påskyndande av det allmänna utbytet
länderna emellan, som denna utveckling medförde, den till
följd av de stora krigen snarare befordrade än
hämmade intimiteten mellan Europas, ja, världens natio-
71
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
