Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. April 1932 - Thomas Mann: Goethe som representant för den borgerliga tidsåldern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
BONNIERS LITTERÄRA MAGASIN
ner: allt detta var nödvändigt för att äntligen på fullt
allvar förverkliga den epok, som Goethe ansett redan
vara inne — och det till den grad, att i våra dagar
faran för en förväxling mellan det
världsdugligt-världsgiltiga och det endast världsmoderna, den
sekunda internationella bruksartikeln, är mycket
näraliggande och av andens kråkvinkelsbor med
förkärlek utnyttjas till nationell misskreditering av
allmänt erkända verk och prestationer. Med avsikt
omtala de i samma andedrag både det äkta och det
billigt förvärvade världsryktet och tro sig sålunda
missfirma det mer än nationella på samma gång
som det under- och medelnationella. Denna
möjlighet fanns icke på Goethes tid eller stod
åtminstone till buds i betydligt mindre grad.
Vad som här intresserar är den
borgerligt-över-borgerliga karaktären hos denna syftning till det
stora och världsvida, en karaktär vilken får slående
uttryck i vissa benämningar som Goethe ger denna
expansiva böjelse. Han talar nämligen om en
”begreppens och känslornas frihandel”, något som
betecknar en karakteristisk överföring av
liberalekonomiska grundsatser på det andliga livet. Men
icke blott i rumsligt avseende gäller denna frihet
och expansion utan även i fråga om tiden: i ”vida
epokkretsar”, säger Goethe sig ha sökt utlopp för
sin verksamhet. Han lever icke endast i ett sekel.
Att han äger förbindelser med tidigare
århundraden veta vi; här gäller det att påvisa hans närvaro
i nutiden och framtiden, att antyda hans väsens
inverkan på oss och tiden efter oss. Symbolisk för
denna inverkans riktning synes mig den store
livs-dyrkarens sammanträffanden med Arthur
Schopen-hauer. Han, som redan i gossåren sett Mozart, går,
när han som åldring en gång träder in i ett
sällskap, utan att se varken åt höger eller vänster rakt
fram till den närvarande unge filosofen, vilkens
doktorsavhandling om grundens lag han just läst,
och lyckönskar honom till denna utomordentliga
prestation. Han trycker den mans hand, som då
förbereder ”Världen som vilja och föreställning”, den
europeiska pessimismens standardverk under andra
hälften av det högborgerliga nittonde århundradet,
det arbete som så avgörande påverkat å ena sidan
Richard Wagner, å andra sidan Nietzsche. Denna
scen betyder ett ur kulturhistorisk synpunkt
för-undransvärt sammanträffande av omständigheter.
Goethe, Schopenhauer, Wagner, Nietzsche — se där
vår ungdoms fixstjärnor, Tyskland och Europa på
en gång, vår härkomst som vi äro stolta över, ty
ali härkomst, allt ursprungsmedvetande i andens
värld är aristokratiskt: ”Konstnären måste äga här-
komst, han måste veta, varifrån han stammar”, har
Goethe sagt. Det är den stora världshembygd, vars
barn vi äro, den borgerlighetens andliga värld, som
just i egenskap av andlig värld tillika är en
överborgerlig och genom Nietzsche, Goethelärjungen,
leder över till nya, efterborgerliga, ännu namnlösa
framtidsvärldar. Det borgerliga äger en viss andlig
översinnlighet, i vilken det upphäver och förvandlar
sig självt. ”Wo kam die schönste Bildung her, und
wenn sie nicht vom Bürger wär” gömmer på en
högre mening än det nu så gammalmodigt verkande
ordet ”bildning” synes kunna innefatta. Jag har
frågat och jag frågar ännu en gång: Varifrån ha de
omstörtande andarnas stora befrielsedåd väl kommit,
om inte från borgarna? Viljan och kallelsen till
högsta avborgerligande, till den sökande andens
farligaste äventyr, det är det fribrev, som anden själv
utfärdat för den borgerliga människan. Se bara på
denne avkomling av protestantiska präster, hos
vilken det nittonde århundradets romantik övervann
sig själv, och med vars offerdöd på tankens kors
så mycket outsägligt nytt banade sig väg, se på
denne Friedrich Nietzsche — var hade han sina
rötter om icke i den borgerliga humanismens jord?
Och en likadan borgerlighetens självövervinnelse i
kraft av anden finna vi i den åldrige Goethes roman
”Wilhelm Meisters Wanderjahren”.
Vad denna bok egentligen behandlar är den
individualistiska humanismens självövervinnelse och
ett profetiskt djärvt avsteg från denna till förmån
för mera mänskliga och uppfostrande principer och
viljeyttringar, vilka egentligen höra våra dagar till
och först i vår tid tagits i besittning av det allmänna
medvetandet. Det blixtrar i detta verk av idéer, som
föra långt bort från allt, vad man menar med
borgerlig humanism, långt från det klassiska och
borgerliga kulturbegrepp, som Goethe själv i första hand
hjälpte till att skapa och prägla. Den
privatmänskliga allsidighetens ideal övergivas, och en
ensidig-heternas tidsålder proklameras. Den nu härskande
satsen om individens otillräcklighet finns redan där:
först alla människor tillsammans fullända det
mänskliga, den enskilde blir en funktion, gemenskapens
begrepp, kommuniteten, träder fram.
Denna den åldrige Goethes drömmande och djärva
blick in i en ny, efterborgerlig värld var lika
märkvärdig, lika storartad som den gamles växande
intresse för utopiskt-världstekniska frågor, som hans
hänförelse för projekt som genombrytandet av
Panamanäset, om vilket han talar med en sådan
värme och utförlighet, som om det vore viktigare för
honom än ali poesi — och det var det också i själva
72
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
