Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. April 1932 - Thomas Mann: Goethe som representant för den borgerliga tidsåldern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
BONNIERS LITTERÄRA MAGASIN
verket. Den hoppfulla glädjen över
tekniskt-civili-satoriska oeh samfärdsgynnande framsteg kan icke
förvåna, när det är fråga om den senare Fausts
diktare, vilken upplever sina högsta ögonblick vid
förverkligandet av en utilitaristisk dröm,
torrläggandet av ett kärr — en egendomlig affront mot den
ensidigt estetiskt-filosofiska tidsriktningen. Och så
hängav sig den gamle Goethe med förvånansvärd
outtröttlighet åt diskuterandet av möjligheterna att
förbinda Mexikanska viken med Stilla havet och
de oberäkneliga följder ett sådant företag i sinom
tid måste få för hela den civiliserade och
ociviliserade mänskligheten. Han råder Förenta staterna att
taga hand om saken och fantiserar om de
blomstrande handelsstäder, som så småningom måste
uppstå vid denna Pacifickust, där naturen redan
hade gjort ett sådant utmärkt förarbete genom att
skapa rymliga hamnar. Han hade ingen ro för detta
projekt; därtill kom förbindandet av Donau med
Rhen, något som visserligen skulle bli ett hopplöst
jättelikt företag, och ett tredje, icke heller litet:
Suezkanalen för engelsmännen. ”För att få se allt
detta förverkligat”, utropar han, ”skulle det
sannerligen löna sig att hålla ut på jorden ännu en
femtio år!”
Så lät han blickarna gå ut över jorden. De
häftade icke vid hans eget land. Hans glädje över
framtiden var vittomfattande, den behövde hela världen
till rum, och främmande folks väl och ve berörde
honom lika mycket som hans eget folks öde. Det
var kärleksimperialismen hos en högtstående ande,
som framför allt såg något stort i friheten, och vars
bebådande av ”världslitteraturen” var framsprunget
ur samma sinnelag.
I fråga om tekniskt-rationell utopism går
borgerligheten mot världsgemenskap, den övergår i
kommunism, om man blott tolkar detta ord odogmatiskt
och tillräckligt allmänt. Den är nykter, denna
entusiasm. Men vad vi i dag behöva, är det stora
tillnyktrande! i en värld, som till följd av oklar och
livshindrande allmänsyn går mot sitt fördärv. Vem
var det, som sade, att man borde förbjuda tyskarna
att under femtio år uttala ordet känsla? Det var
Tysklands störste diktare. Borgaren är förlorad och
går förlustig anslutningen till den nya, kommande
världen, om han icke förmår gå utom sig själv,
skilja sig från det hämmande känslotänkande och
de livsbekämpande ideologier, som ännu behärska
honom, och tappert bekänna sig till framtiden. Det
tjänar ingenting till att håna förnuftet och driva
en förstockad känslo- och djuphetskult, vars
nuvarande livsövergivna hjälplöshet visar sig däri, att
den framträder som ett slags förtvivlad och hatfylld
mördarsentimentalitet. Den nya, den sociala världen,
den organiserade enhets- och planvärlden, i vilken
mänskligheten skall befrias från undermänskliga,
icke nödvändiga, förnuftets hederskänsla sårande
lidanden, denna värld skall komma, och den
kommer att vara ett verk av denna stora nykterhet, till
vilken redan nu alla de andar, som kunna komma
i betraktande, alla som äro avogt stämda mot en
förruttnad och småborgerligt-förslöad inställning,
bekänna sig. Den skall komma, ty en yttre och
rationell ordning, som motsvarar den mänskliga andens
hittills uppnådda nivå, måste skapas eller i värsta
fall åstadkommas genom en våldsam omvälvning,
på det att anden åter må få rätt att leva och vinna
ett mänskligt gott samvete.
Borgardömets stora söner, som ur detta växte
upp till det andligas och överborgerligas sfärer, vittna
om, att i borgerligheten gränslösa möjligheter ligga
dolda, möjligheter till oinskränkt självbefrielse och
självövervinnelse. Tiden manar borgarna att erinra
sig dessa medfödda möjligheter och bestämma sig
för att utnyttja dem. Rätten till makt är beroende
av den historiska uppgift, som vars bärare man
känner sig och djärvs känna sig. Förnekar man
uppgiften eller icke är den vuxen, måste man försvinna
och lämna plats åt en människotyp, som är fri från
de förutsättningar, övermogna fördomar och
hämmande känslofjättrar, vilka, såsom man understundom
måste frukta, göra det europeiska borgardömet
odugligt till att leda stat och ekonomi över till en ny
värld. Det råder intet tvivel om, att den kredit, som
historien ännu i dag beviljar den borgerliga
republiken, denna så småningom kortfristiga kredit,
vilar på den ännu upprätthållna tanken, att
demokratien även kan vad dess fiender föregiva sig kunna,
nämligen just övertaga denna ledning av tåget mot
det nya, mot framtiden. Borgardömet visar sig icke
värdigt sina stora söner genom att endast brösta sig
över dem. Den störste av dessa söner. Goethe, tillropar
det:
Vänd blicken bort från det som är begravet
och låt oss älska allt som fylls av liv!
73
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
