Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. Maj 1932 - Nils Bohman: Karlfeldt och vår tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nils bohman
KARLFELDT OCH VÅR TID
Prosan är vansklig för skalder, och det är
få av dem förunnat att röra sig i vanlig
gång-takt lika värdigt och vackert som de tråda
den rytmiska dansen. Men Karlfeldt hade
gåvan. De två litterära monografier, som han
själv hann utge före sin död, bevisa det. Och
den efterskörd av den döde diktarens tal
och meditationer, som i dagarna ombesörjts,
bekräftar det till yttermera visso. Sällan har
svensk prosa skridit fram med kungligare
hållning än här, och den gör det utan att
snubbla på koturnerna eller trassla in benen
i mantel vecken. Karlfeldt framträder i detta
posthuma verk som en prosatör med få
jämlikar och säkerligen ingen överman. Hans
förmåga att utvinna möjligheter ur ett trots
allt torftigt språkmaterial är imponerande.
Här händer, att mitt uppe i en högstämd
oration ett adjektiv ur vardagsspråket eller till
och med slangspråket inflickas i målande
syfte. Och det märkvärdiga är, att ordet inte
bryter stämningen och drar ned
framställningen från dess höjd, utan att ordet i stället
förädlas. Det blir det enda ord, som passar
just där. Suveränare kan inte språkligt
mästerskap hävdas. När Karlfeldt kallar
Gunlög Ormstunga ”en skarp skald”,
associerar slangordet inte spexkarikatyrisk
kväsar-flotthet utan en trubadurisk heroism. Det blir
beteckningen för syntesen av en skarp tunga
E. A. K a r 1 f e 1 d t: Tankar och Tal. Med ett lyriskt
bokslut. Wahlström & Widstrand. 8: 75.
och en skarp klinga. Metoden är äventyrlig
och inte allom lämplig. Endast Jupiter har
rätt att göra vad oxar i gemen äro förbjudna.
Även på andra ställen upplever man i denna
prosabok situationer liknande den, då
Cam-bronne vid Waterloo slungade sitt ”Merde!”
i ansiktet på engelsmännen och förvandlade
språkets lägsta ord till dess högsta. Karlfeldt
kunde den konsten även i vardagslag. Han
behövde ingen heroisk miljö för att
praktisera den. Hans orädda ösande ur alla språkets
källor ger också hans prosa en rikedom och
fyllighet, som är sällsynt i vår tid, då man
är så rädd för poetiska överord, att man går
till motsatt överdrift och vattenblandar vinet,
tills det smakar enbart vatten.
Karlfeldts språk är lika rikt på skiftningar
och nyanser, som man föreställer sig det
solbelysta vattnet i söderhavslagunerna. Där
finnas inom samma böjliga ram, som aldrig
bryts, bilder av pompös och väldig
åskådlighet, där finnas förtroligt vädjande, mjukt
graciösa och burleskt skämtsamma
jämförelser och tonfall. I dessa dagar, då
beteckningen ”akademisk” tenderar att bli ett
skällsord, trots att det akademiska sällan
har varit så fritt från perukstockighet som
nu, är Karlfeldts testamente en trumf på
bordet för de förkättrade. När det stelbentaste
av allt akademiskt, den akademiska retoriken,
visar sig behärska sådana möjligheter, är
förtvivlan onödig. Få av de moderna yrkes-
13
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
