Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. Maj 1932 - Nils Bohman: Karlfeldt och vår tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
BONNIERS LITTERÄRA MAGASIN
därför att den är idyllisk. Poesien liksom
livet har två existensformer: rörelse och vila.
Det är en smaksak, vilket man sätter främst.
Men poetisk vila kan vara nyttig för den som
mellan det praktiska livets strider vill läska
sig ur diktens brunnar. Särskilt nu, när
industrilivet avslöjar sig i skrämmande, svart
ihålighet, tycks det tydligare än någonsin,
att det sunda livet på åker och äng, ehuru
ringaktat i både politik och poesi, trots allt
är trygghetens och hälsans källa framför alla.
Karlfeldt identifierar alltid poesi med
sundhet, då han teoretiskt uttalar sig. Han
säger: ”Den som griper lyran och spelar för
tidens ungdom — och ungdomen är
poeternas lyssnande församling — må minnas, att
Apollon var hälsans och styrkans Gud, som
tyglade solens hästar.” Han förstår tidens
inspirationskällor, men han fördömer dess
formlöshet, som är ett sjukdomssymtom. Han
stod säkert också främmande för dess
inåtvända, sömngångaraktiga realism, som inte
ser verkligheten, fastän den tror det.
Narkissos är symbolen för vår tids dikt
i högre grad, än han varit för någon annan
tidsålder. Självbespegling är säkerligen
nyttig, men endast till en viss gräns, varefter
den blir skadlig, ty den leder till sterilitet.
Det är bättre att jaga en flyende Dafne, som
åtminstone låter sig fångas i en symbol, än
att söka ta fatt sin egen själ, som alltid
kommer undan. Det slags själspejling, som
är verksam med riktpunkten utanför det
egna jaget, kan vara till gagn. Men har man
riktpunkten inom sig själv, blir sökandet
hopplöst, och då förtvinar även dikten av
blodbrist. Så är fallet nu. Må man då minnas,
att blodbrist botas inte bara med arsenik, som
är populärast, utan också med järn. I
Fridolins husapotek finns järnhaltig medicin, som
kan ge ”den bleka ungdomen” litet röda
blodkroppar i deras förgrämda anemi.
Skepsis sätter sin prägel på vår tid. Den
så kallade livstron är till exempel ingenting
annat än en serie förnekelser, vilket sällan
någon tro förut varit. Men tvivlet kan aldrig
åstadkomma något värdefullt ur positiv
synpunkt. Blott trosvissheten kan bygga upp,
och därför är Karlfeldts insats så
betydelsefull. Han var ingen filosof, ty filosofer äro
oftast förnekare. Han var mera profet, gärna
”klädd i gravölshatt och grönt paraply”, som
Elias i dalmålningen, men mitt i burlesken
passar honom trots allt den gamla latinska
beteckningen vätes med dubbelbetydelsen
skald och siare. Siaren visar vägen mot
åtråvärda mål. En manligt måttfull
livs-bejakelse, grundad på gammaldags
gudsfruktan, demokratiska jämlikhetsideal och en
från ali chauvinistisk bombasm frigjord
fosterlandskärlek, är kärnan i Karlfeldts
förkunnelse, sådan den inspirerat tolkats i hans
skrifter. Därför ha också få diktare strängt
taget så mycket att säga vår tid som Karlfeldt.
Ty vad som nu krävs är inte en trasighetens
apoteos, ägnad att ytterligare understryka
tristessen i en tillvaro, vars hopplöshet
ständigt betonas, utan vad som behövs är en
jämviktens och fasthetens poesi. Vad vi
behöva är inga förlamande diagnoser i sj
älv-granskande, förgrämd, analytisk anda utan
”ett tidens teriak, ett rafflande
statt-upp-och-gack”. Och ett sådant är Karlfeldts stora,
rika diktning, den bästa läkedom, som kan
ges en tvivlande själ i den mest tvivlande
av tider.
2. — B. L. M. 4.
17
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
