Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. Maj 1932 - Jacques de Lacretelle: Hippolytos’ död. Novell. Översättning av Fulvia Stiernstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
BONNIERS LITTERÄRA MAGASIN
— Hör på, återtog Philippe. Jag har flera
gånger talat med dig om André Vignet, men
jag har ingenting berättat om de närmare
omständigheterna vid hans död. Det är
emellertid inte därför att jag inte har reda
på dem. Kanske är det till och med därför
att jag tror mig veta alltför mycket, som jag
tegat. Men, tillade han liksom för sig själv,
vad gagnar min tystnad Andrés minne? Och
de — han gjorde en gest åt det håll, där
Vignet och hans fru försvunnit — de lever . . .
Jag frågade Philippe vad dessa gåtfulla
ord betydde. Han svarade inte först utan
skakade sorgset på huvudet. Men sedan
berättade han mig med ömsom veka, ömsom
föraktfulla och vredgade tonfall, som visade
hur djupt berörd han ännu var av det han
talade om, i ett enda drag följande historia:
Jag blev god vän med André redan i skolan.
Från första början satte jag stort värde på
hans vänskap, ty han slösade ingalunda med
den. leke så att han visade sig blyg, likgiltig
eller högdragen mot oss. Tvärtom, han var
god vän med alla och på det hela taget en
utmärkt kamrat. Om han inte ville ha några
vänner, så berodde det helt visst på grund av
svårigheten att förena vissa böjelser i sin
natur med sina samvetsbetänkligheter. Du
förstår, han älskade framför allt förtegenhet.
Den intog en stor plats i hans liv, och det
var av hederskänsla och icke av egoistisk
förbehållsamhet, som han aldrig inlät sig i
vänskapliga förhållanden, där han skulle ha
tagit emot utan att ge något igen.
Trots hans reserverade sätt, hade hans
litterära bildning, som var i släkt med min,
och vårt gemensamma intresse för musik
skapat ett visst intellektuellt band mellan oss.
Men han anförtrodde sig aldrig ens till mig,
som var hans ende vän. En del av hans jag
förblev alltid i mörker. Minns du hur han
såg ut? Sådan som du såg honom i Vernon
hade han alltid varit: lång, smärt, med blek
hy, de svarta ögonen halvslutna, men med en
genomträngande blick, den skägglösa hakan,
som dock icke var barnslig utan bestämd som
hos en man.
Hans drag voro ovanliga men livlösa.
Åtminstone föreföllo de mig så. Ofta kan
dock synminnet bättre än varje annan
egenskap genomskåda dragen hos den människa,
som är för alltid borta. Det var först sedan
André kommit bortom verkligheten, som hans
ansikte — som jag aldrig betraktat med mera
eftertanke än man vanligen ägnar en
kamrats — för mig fått en mening. Jag kommer
ihåg hans förmåga att hastigt uppfatta
personer och ting, den snabba glimten i hans
blick, som genast gömdes under de halvslutna
ögonlocken. Jag minns hans läppar, som då
och då öppnades liksom om de töat upp eller
kröktes som av en bitter smak, och dessa
olika ansiktsmasker, pregnanta och samtidigt
flyktiga, ha för mig yppat glädje, viljekraft,
lidande, kort sagt en känslostyrka, vars eld
jag aldrig anat.
Vi hade just slutat skolan, när kriget bröt
ut. Vi voro lika gamla, båda ännu icke fyllda
aderton år. I oktober 1914 återsåg jag honom
i Paris. Jag minns mycket väl detta möte.
Den långa tid vi varit skilda och allt det som
hänt gjorde honom meddelsam. Han talade
med mig om saker, som han aldrig förut
omnämnt. Han berättade att hans far gjorde
krigstjänst vid infanteriet och att man icke
hört något från honom på en hel månad.
— Nu är han i generalstaben i
Champagne. Det är hårt för en man i hans ålder.
Fyrtiofem år. Han har skrivit så vackra brev
till mig.
Han lät mig läsa ett. Carle Vignet lade
i dagen en stor sinnesstyrka och de vackraste
faderskänslor. Han slutade sitt brev med
något sådant som: ”Eftersom ni nu båda åter
äro i Paris och det vanliga livet börjar för
19
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>