Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. Maj 1932 - Jacques de Lacretelle: Hippolytos’ död. Novell. Översättning av Fulvia Stiernstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BONNIERS LITTERÄRA MAGASIN
huvudet. Snart upphörde man att tala om
musik.
Några dagar därefter reste Carle Vignet
tillbaka. André och hans styvmor tillbragte
sommaren i Bretagne. Vid återkomsten talade
André med mig om denna deras vistelse med
ett ordflöde, som var sällsynt hos honom. De
hade varit i en trakt föga besökt av turister,
och stället hette Le Faou.
— Inte alis något man väntar att finna i
Bretagne. Inga klippor, ingen storslagen vy
av Atlanten. Ett litet fiskeläge vid mynningen
av en stilla flod, ett bortglömt litet hörn av
världen, sade han. Och hans ansikte fick ett
svävande och lyckligt uttryck, som alltid, när
han tänkte på något han ville hålla hemligt.
Det är riktigt. I år när jag var i Bretagne
fick jag plötsligt lust att bege mig till Faou.
Vid slutet av redden vid Brest fann jag en
liten fiskarby med gamla hus. leke långt
därifrån utbreder sig en skog — André hade
berättat mig det — pittoresk och vild, med
talrika källor och här och där ett litet kapell.
Du kommer strax att förstå, varför jag
berättar dessa detaljer.
I alla händelser tycks detta landskap ha
gjort ett mycket starkt intryck på André. Jag
tror att vid en viss ålder, mellan femton och
tjugu år, har man intet sinne för naturen. Den
förefaller som en orörlig och ofruktbar värld,
som man gärna vänder sig bort ifrån. Det
enda man intresserar sig för är sina egna
begär och sina medmänniskors tankar. Men
kommer en dag en stor känsla, kärlek eller
smärta, så tar man sin tillflykt till naturen,
en evig och tystlåten vän.
André talade ofta med mig om Faou, och
när han gjorde det inför sin styvmor, tillade
hon ofta något sådant som:
— Ni skall få se hur den platsen inspirerat
André! Det fanns nämligen ett piano där,
och vi arbetade mycket och har mycket stora
planer. Hon lade skrattande en lätt betoning
på ordet vi.
Kort därefter blev den arméfördelning,
som Carle Vignet tillhörde, kommenderad till
Saloniki. Han låg två veckor i Paris före sin
avresa. Varje kväll kom han hem, intog en
hastig middag och återvände till övningsfältet
i en av förstäderna, där han låg i läger.
Kriget tyngde på honom, det hade tagit
honom helt i besittning. Det liv han förde
avspeglades i hans dystra och lättretliga
humör. Ibland fick han utbrott av häftig
vrede eller uppsluppen munterhet, vilka
störde harmonien i det eljest så lugna
hemmet.
Under den följande vintern träffade jag
André mera sällan. Trots de dystra tiderna
fanns i Paris en del passabla förströelser,
och jag hyste inte samma förakt för dem
som han. Dessutom — jag kan gott medge
det -—- hade jag inte längre samma nöje av
att träffa Charlotte Vignet. Hon var
visserligen densamma mot mig, men just därför
insåg jag, att förhållandet mellan oss aldrig
skulle bli annorlunda. Och denna desillusion
var tillräcklig för att hålla mig borta från
henne. André levde samma lugna
tillbakadragna liv tillsammans med sin styvmor,
Charlotte Vignet tycktes inte ha många
bekanta. Jag undrar om hennes sociala
anseende var så alldeles oklanderligt.
Det året var svart modefärgen för damer.
Alla buro de toaletter av ett tunt, glanslöst
material och tillskurna som grekiska tunikor.
Smycken av trä voro också moderna. Klädda
på detta sätt liknade de slavinnor, som
härskade i tomma palats. Det var i denna en
smula konstlade enkelhet, som Charlotte
Vignet uppträdde, när jag hälsade på. Ofta
överraskade jag de två vid pianot. Vid mitt
inträde reste de sig och togo glatt emot mig,
men icke desto mindre fick jag ett intryck
(Forts, å sid. 63.)
24
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
