Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. Maj 1932 - Georg Svensson: Den återfunne flanören
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
BONNIERS LITTERÄRA MAGASIN
Martin Birck var uppvuxen i ett burget
hem och själv anställd i verken, där han
inte jäktades mera än att han hade tid
att sätta sysslolösheten i system och
konstatera att tillvaron egentligen är bra
meningslös. Asklund är södergrabb. Hans
första anställning var som biträde åt en
ölutkö-rare vid Münchens bryggeri. Senare blev han
springpojke hos Remington och cyklade
staden runt med färgband. Det finns inte en
gata, som han inte åkt, knappast ett
kontorshus, som han inte varit uppe i. Det säger sig
självt att så vitt skilda miljöer och
förhållanden måste skapa skilda flanörtyper. Men
det säger sig också självt, att på sätt och
vis är springpojkens yrke en bättre
förutsättning än ämbetsmannens för att utbilda
flane-randets konst. Springpojkens liv är på en
gång det rörligaste och sysslolösaste, som
finns. Man skulle rentav kunna säga, att det
består i att promenera (med eller utan cykel)
mot betalning. Han behöver endast inpränta
en adress i sitt huvud och bege sig dit, i
övrigt har han full frihet att använda sina ögon
och tankar till vad han vill. Medan andra
blott känna sin stad, sådan den ter sig vid
den och den tiden på dagen och utmed de
och de trafikstråken, alltefter de vanor man
har, lär springpojken känna den utan och
innan och under dagens alla timmar. I ur
och skur, vinter och sommar susar han
visslande, hejande och nyfiket tittande omkring
som gatornas marodör. Överallt där något
inträffar: ett hundslagsmål, en
olyckshändelse, en demonstration, ett upplopp, där är
han med i främsta åskådarledet.
Ingen kan alltså bestrida, att Asklund
besitter den för flanören erforderliga
erfarenheten och lokalkännedomen. Ingen som läser
honom kan heller bestrida, att han äger en
med orätt förklenad egenskap:
nyfikenheten. Den sammanhänger hos honom med en
sensuell förälskelse i tillvaron. Andra bland
hans kamrater må vara livsdyrkare,
livstroende och vad allt de nya religionerna må
kallas, Asklund är rätt och slätt förälskad.
Han älskar livet och han älskar sin stad i
nöd och lust med alla sina fem sinnen. Och
vilka överdådiga sinnen därtill, vilken
skarp-ögdhet, vilken lyhördhet, vilka känsliga
fingertoppar och smaklökar! Han är lidelsefull
och snar att fatta eld, i synnerhet om en
kvinna korsar hans väg, men det vore orätt,
åtminstone efter hans sista bok (minus den
osmakliga, poetiskt värdelösa ”Crime
passionelie”), att beskylla honom för lystenhet,
erotomani och sjukligt rotande i naturalia.
Hans sensualism är kärnfrisk och sudlar inte
det den rör vid:
Stad
utslagen, het och skälvande,
blodig, mörk och öm
med mjuka armar och fasta bröst
besegrad av kärlek och smärta —
det stora löftets stad
och de små förhoppningarnas glädje —
ett byte för starka och hårda,
eggande, trotsig och glad
som en ung kvinna —
så avslutar han den inledande—prosadikten
till Stockholm, sin älskade. I sin helhet är
denna av barndomsminnen sammanflätade
Stockholmsskildring värdig att ställas vid
sidan av Bellmans och Strindbergs.
Ett konstituerande drag i flanörens
diktning är hans lust att kring en episod, ett
lösryckt brottstycke av en händelsekedja bygga
upp en stämning eller ett psykologiskt fall.
Ett kluckande mörkt vatten nedanför en kaj
kommer honom att söka föreställa sig hur
det skulle vara att begå självmord. (Asklund
personligen är övertygad om att han på
vägen skulle möta en vacker kvinna och därvid
glömma hela föresatsen.) Han identifierar
sig med skoputsaren och ballongförsäljaren
32
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
