Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. Maj 1932 - Georg Svensson: Den återfunne flanören
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
BONNIERS LITTERÄRA MAGASIN
och han drömmer en ljuvlig dröm om att få
vara hisspojke i ett modehus och varje dag få
forsla den ena bördan sköna mannekänger
efter den andra. Några av samlingens bästa
saker äro dylika lekfulla, halvt anekdotiska
historietter.
De flesta av dikterna sakna emellertid
varje poäng. De äro enbart fixeringar av
stämningstillstånd och sällsynt starka
verklighetsupplevelser. Ett slags medvetandets
närbilder. Artur Lundkvist har ganska väl
karakteriserat tekniken i ett på bokens
baksida återgivet recensionsutdrag: ”Asklund
söker en drifternas poesi och mystik, han
borrar sig in i tillvarons situationer och
stämningar, vari han anar ett innehåll av
meningsfullt skeende: den hemliga dynamiska
livsprocessen.” Surrealismen har i Asklund
otvivelaktigt en av sina mest begåvade och lättast
tillgängliga svenska företrädare.
Man gläder sig vid läsningen av Asklunds
nya bok särskilt åt att den är nästan helt
befriad från den affekterade modernism, som
i hans tidigare böcker bl. a. tagit sig naiva
typografiska uttryck. ”Frukt” är så gott som
helt fri därifrån, här har känslan brutit
igenom förkonstlingen och gjort språket
allvarligt, omedelbart och pulserande av liv. Man
vill dock, när man avger detta omdöme
reservera sig för enstaka retoriska utsvävningar
och för bokens sista parti ”I Heliga
Lekamens gränd”, som verkar melodramatiskt
artisteri. På det hela taget betecknar emellertid
”Frukt” ett stort steg framåt i Asklunds
produktion. De recensenter, som hittills avbasat
den unge författaren, i övertygelsen om att
det till slut skulle bli karl av honom kunna
ge utlopp åt ett befriat ”äntligen”.
Formuleringen vill inte ställa Asklund i någon löjlig
dager; man har alltid haft på känn, att
denne friske södergrabb betraktat
recensenterna med en road glimt i ögat, ungefär som
om han velat säga: ”Äsch, det där vet väl
jag lika bra som farbror. Man kan väl få
skämta litet, innan man tar i på skärpen.
Vänta ni!” Och nu vänta vi på allvar.
3. — B. L. M. 4.
33
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
