Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. Maj 1932 - Karin Smirnoff: En sista hälsning. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
BONNIERS LITTERÄRA MAGASIN
verka på sig. Som den samvetsgranna
lärarinna hon varit, rättade hon sig efter hans
önskningar jämt så långt som läkarens
föreskrifter medgåvo, men inte ett streck längre.
Med darrande ovilja mindes konstnärinnan
från sitt enda tillåtna besök hos honom, hur
han bett om papper och penna för att
anteckna sig något till minnes — hustrun
vägrade lågmält och började i stället jämka
hans täcke; han bad henne då skriva på hans
diktamen — hon lade sin hand på hans heta
skjortärm och påminde honom vänligt men
bestämt, att doktorn sagt att så länge febern
var kvar, skulle han inte få syssla med
tankearbete.
Efter en -stund ville han veta, om den
perforerade blocksida, som låg på tredje
bandet av ”De anima” var makulerad eller
ej, och då hon upprörd tänkte ge efter för
att lugna honom, men inte strax förstod vad
han menade, reste han sig i sängen och
flämtade:
— Förstår du inte, förstår du inte, se
efter, om den är kvar!
I nästa ögonblick föll han tillbaka och
förlorade medvetandet, och hustrun kallade
förskräckt på sköterskan och gav i detsamma
skådespelerskan en uttrycksfull blick, som
hövligt bad henne gå.
Olga Garfield visste nu, att det var sista
gången hon sett honom i livet. I sin
upproriska utestängdhet kände hon en stark
fientlighet mot hans hustru. Med kraftig
hand strök hon i anden bort alla dessa
människor, hustru, sköterska och läkare, som
plågade honom och syntes så obehöriga. Med
famnen full av lugn steg hon in, fylld av den
flödande varma livets kraft, som han behövde
så väl och hon hade till övermått. Hon förde
ren luft i sina kläder, hon tände ljus i stället
för nattlampan, som han avskydde, och såg
de bruna ögonen öppnas, som hon älskade
så, och det gula ansiktet med den mjuka,
mörka skäggstubben börja skimra av stigande
glädje.
Men i verkligheten gick hon inte över
luften genom murar, utan fick hålla tillbaka
sitt överflöd, medan han kvävdes och grep
omkring sig efter det sista av sitt förstånd,
sin vilja, sitt minne.
Medan hon stod så, slog klockan i
kyrktornet fyra. Tornväggarna darrade inne i
hennes bröst, hon förstod vad den klockan
betydde. Mellan två av dess fyra kvartslag
skulle ofelbart den punkt ligga, då hela den
rika värld, han skapat fram kring
Aristoteles och sig, sjönk ned i dunkel, på ett av
de sextio streck, den stora visaren ryckte
fram över, skulle han inte längre känna igen
namnet Aristoteles. Men hur hade inte allt
detta levat! Hur intensivt kände hon inte,
hur det levde än, i hennes minne, när hans
dog bort.
Helt liknöjd hade hon till en början
avvisat ett förslag att bevista hans
föreläsningsserie ”Aristoteles och den peripatetiska
skolan”. Den gamle förtorkade grekens
dammiga filosofi kunde inte ha mycket intresse
för en skådespelerska, inte ens för en tragisk
skådespelerska av hennes resning, som var
som skapad för det antika dramat; men en
dag fick hon se i tidningen, att han skulle
föreläsa över Aristoteles’ teori om tragedien.
Då rörde det vid hennes område. Hon gick
på föreläsningen och kom hem med alldeles
nya saker för sin syn. Den förtorkade hade
stigit upp ur dammet med plötsligt
blänkande ögon, den döde filosofen visade sig
inte vara död än. Som professorns
föreläsningsserie gick ut på att visa de aristoteliska
tankarnas oerhörda livskraft genom tiderna,
hade han lagt sin serie i kronologisk
ordning, begynnande med Platons idélära som
bakgrund. Han hade redan hunnit ur den
platonska idévärlden och övergått till
lärjungens självständigt uppbyggda kosmologi,
35
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
