Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. Maj 1932 - Karin Smirnoff: En sista hälsning. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
BONNIERS LITTERÄRA MAGASIN
leende skakning på huvudet sina bristande
förutsättningar och han gav henne böcker
för att fylla dem. Han betraktade sin
aristo-teliska värld på det lagoma avstånd hans
arbete krävde, men det blev hon, som gjorde
den intim. Medan han lade tyngdpunkten
på abstraktionerna, gav hon blod åt
människorna, öste fram deras vardagsinnehåll
mot bakgrund av tiden, och det antika dramat
blev en mark, som likt den tauriska jorden
var så bördig, att man kunde sticka ner ett
finger, och det växte upp en människa.
Under tiden visste de nästan ingenting om
varandras dagliga liv. Hon såg, att han hade
en hustru, och han visste, att hon spelade
teater.
Så långt var allting härligt.
Men småningom, helt omärkligt, kom den
besynnerliga tyngden in i deras lycka. Deras
behov att dela varje tanke med varandra tog
till och blev outhärdligt, om det hindrades.
Allting störde dem, som inte hörde till deras
fält. Hans hustru, som satt handarbetande
och lyssnade, irriterade dem nu, om hon
någon gång, som på en gaffel, tog upp en
eller annan punkt ur det sagdas ännu
svallande massa för att närmare skärskådas.
Ingendera hade lust att svara henne, och båda
började känna trycket av hennes närvaro.
Till sist märkte hon det, tystnade och blev
uppmärksam, men på ett helt annat sätt än
förut. Det var också hon, som väckte dem,
hennes misstankar, som kom dem att vända
sin iakttagelse mot sig själva och med ens
flamma till i medveten klarhet. Och ju större
tyngden blev, ju djupare tonen, desto mindre
säker och smidig blev deras intelligens, desto
mera överlagt varje ord. Den varma
konstnärinnan blev slät och spak, han hopbiten
och nervös. Efter en stund av grym
självuppgörelse, beslöt hon med hela den
radikala ärligheten i sin natur, att upphöra med
sina besök i hans hem. Han sökte då henne,
han behöll febrilt sitt tag, men de dansade
inte längre tillsammans. De resonerade
ingående, kanske mera ingående än förut, men
snillet var borta. Slutligen blev det långa
pauser, och i pauserna trängdes våldsamt och
plågsamt det outtalades vilda bergbäckar.
En afton upptäckte de varandra från var
sin dörr hemma hos professor Brianow, på
en liten fest för en tysk nobelpristagare, dit
båda hade övertalats att gå, men ingendera
trott sig finna den andra. Ett uppsväll
av-glädje grep dem, som i deras bekantskaps
första tid. Här, på neutral mark, varken i
hans hem eller i hennes, utan hans hustru
och omgivna av idel stimulerande beundran,
kände de sig plötsligt fria och återflyttade
till sin gamla, muntra, gnistrande
gemenskap. Men under supén hade man placerat
dem så långt från varandra, att den ena
inte ens visste, var den andra satt, och
senare, då den lärda eliten samlades kring
nobelpristagaren, omringades de genast av
var sin entusiastiska krets, som noga passade
på, att de inte råkades.
Hon talade, hon svarade, hon log, men
allteftersom kvällen skred fram ökades hennes
oro, att han skulle fara hem, innan de fått
säga varandra mer än de få flyktiga ord de
sagt. Hon längtade att få vila sitt ansikte
från alla dessa miner, från det ”stora, vackra
leende”, som folk fordrade av henne, och
att ett enda ögonblick få se in i de kära
dragen, om också blott under en sekund av
humoristisk förtvivlan. När hon till sist
lyckats gömma sig i ett litet sidorum till
biblioteket, där nobelpristagarens och
värdens fina cigarrök ännu vaggade i luften
efter dem, sjönko hennes drag långsamt
ihop, och i detsamma sjönk hela hennes
medvetande ned till ett plan, där allt spel är
borta. Verkligheten låg blottad inför henne
i hela sin sakliga sanning; hon insåg, att det
enda riktiga vore att åka hem; redan gjorde
37
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
