Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. Maj 1932 - Artur Lundkvist: Virginia Woolf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
BONNIERS LITTERÄRA MAGASIN
fredsställelse. Solen är het. Jag ser floden. Jag
ser träd, färgrika och förbrända i höstens
solljus. Båtar glider förbi, genom det röda,
genom det gröna. Långt borta klämtar en
klocka, men ej för döden. Det finns klockor
som klingar för livet. Ett löv faller, i glädje.
Å, jag älskar livet! Se hur sälgens spröda
kvistar skjuter ut i luften! Se hur bortom
dem en båt passerar, fylld med indolenta,
med omedvetna, kraftfulla unga män. De
lyssnar till grammofonen. De äter frukt ur en
ask. De kastar bananskalen i floden och de
sjunker som ålar.”
Virginia Woolf skildrar den unga flickans
stämning inför sommarmorgonen på landet:
”Det är ännu tidig morgon. Dimman ligger
över kärren. Dagen är vit och styv som en
linnesvepning. Men den skall mjukna, bli
varm. Vid denna tid, vid denna tidiga timma
tycker jag att jag är fältet, jag är ladan,
jag är träden. Fågelflockarna är mina och
den unga haren som löper undan i sista
ögonblicket just när jag håller på att trampa
på honom, och min är hägern som sträcker
sina väldiga vingar lättjefullt, och kon som
mumsande stiger med den ena foten framför
den andra, och den vilda, förbisvepande
svalan, och det blekröda på himlen, och det
gröna när det röda förbleknar, tystnaden
och klockklangen, ropen från männen som
hämtar hästarna från fälten, allt är mitt. Jag
tänker stundom — jag är inte tjugu år ännu
— att jag ej är en kvinna, utan ljuset som
faller i denna glänta, över denna mark. Jag
är årstiderna, tänker jag ibland, januari,
maj, november, leran, dimman, gryningen. —
Jag skall få barn, jag skall ha tjänarinnor i
förkläden, män med hötjugor, ett kök där
de kommer med de sjuka lammen i korgar
för att värmas, och där skinkorna hänger och
löken glänser. Jag skall bli lik min mor
och öppna skåpet, tyst, klädd i blått
förkläde.”
Ständigt återkommer, som i rytmiska
intervaller, skildringen av havsstranden där
vågorna slungas in över sanden och solen
stiger brinnande över landskapet.
Författarinnans syn sveper ut över jorden för att
fånga middagstimman i en syntes: där är
öknen med ”det rostiga vagnshjulet, det vita
skelettet och kängan utan snören, svart som
järn, nedtrampad i sanden”, och där flammar
solen i den förgyllda moskén och över de
skröpliga skära-och-vita husen i den sydliga
byn, där långbröstade, vithåriga kvinnor
knäböjer vid flodbädden och klappar hopvridna
kläder på stenarna. Ångare arbetar sig
långsamt fram över havet medan passagerarna
slöar under de gula soltälten och skuggar
över ögonen för att se efter land. Kullarna
ligger grå som rakade i solhettan, medan
längre norr ut, i molnigare och regnigare
land, höjderna lyser med ett sken som om
en väktare, djupt inne i dem, gick från rum
till rum, bärande en grön lampa.
Virginia Woolfs vitala, bildskapande
fantasi triumferar i denna bok. Hennes svaghet,
oförmågan att skildra levande människor,
framträder här föga. Medvetandets ström
kan hon fånga: en flod av starka, brokiga
intryck, en ständigt förbirinnande flod med
landskap, städer, situationer. Hennes stil har
sitt eget oefterhärmliga tonfall som skiftar
ständigt och snabbt mellan parodisk komik
och tragiskt patos. Hennes fantasis
modernistiska värld utmärkes av oupphörliga
scenförändringar och ständigt nya belysningar.
I Virginia Woolfs böcker är man redan
mycket långt ifrån den gamla, hederliga
romanen. Hon är på väg mot en oavhängig,
subjektiv dikt och för moderna hjärnor är
det en upplevelse utan ali banalitet att följa
henne på den vägen.
47
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
