Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. Maj 1932 - Jacques de Lacretelle: Hippolytos’ död. Novell. Översättning av Fulvia Stiernstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
BONNIERS LITTERÄRA MAGASIN
inflytande. Utan min fars vetskap har hon sökt upp
denne man. Egentligen skulle jag väl icke gått med
på något sådant, eller hur?
Han såg på mig så oroligt, att jag tvang mig
till att lugna honom. Men jag lyckades inte befria
honom från samvetsförebråelser, och jag förstod
den dagen, hur lätt hans samvete, trots hans
obe-TÖrda, ja, nästan egenkära utseende, löpte fara
att oroas av skuldkänsla.
Så stod saken, när Carle Vignet återkom från
Orienten. Han lyckades icke få stanna i Paris, som
han hoppats, utan blev ånyo skickad till
landsorten. Han hade lidit mycket av klimatet. Ansiktet
var gulaktigt och magert, icke så runt som förr.
Figuren, den välgymnastiserade figuren, som han
varit så stolt över, var böjd. Axlarnas hållning,
häftiga ord och ett bittert drag kring munnen tydde
på retligt humör. Han visade sig emellertid mycket
vänlig mot mig, han fann nöje i att ställa en mängd
frågor om min förestående avresa och lyckönskade
mig med en alldeles särskild värme.
— Ack, kriget, sade han, hur mycket kommer
det inte att skänka er! Jag är för gammal redan,
men jag skulle gärna betala dyrt för att ha er
ålder och er oerfarenhet, så att mitt första intryck
som man blev det jag fått genom kriget. Man måste
vara ung och känslig... Jag har komponerat en
sak där borta, en ganska bra sak, som jag kallat
I landsflykt... Jag har haft tid till självprövning,
och det har varit nyttigt, men ...
Han slutade inte meningen och sänkte huvudet,
som om tvivlet hindrat honom att fortsätta. Det var
en helt annan man än den som ett år tidigare så
högfärdigt talat om ”kraftperioden”. Ryggen var
böjd och ansiktet präglat av smärta. Han föreföll
trött och kastade en förtvivlad blick på sin hustru.
En månad senare avreste jag till mitt regemente.
Jag blev skickad till Vernon, där jag fick stanna
många veckor utan att kunna komma till Paris.
André hade lovat att komma och hälsa på mig.
Han skrev, men kom aldrig.
I tidningarna såg jag att Vignets I landsflykt
fått ett mycket dåligt mottagande på en konsert,
där den framförts. André berättade detta för mig
i brev. med ord som förvånade mig. Fadern, som
numera låg i Poitiers, kom inte ofta till Paris.
Själv var han mycket tillsammans med en grupp
unga musiker. Om styvmodern ingenting, eller
mycket litet. På grund av de nattliga flyganfallen
hade man inrett två rum på nedre botten till
sovrum, alldeles intill varandra.
När jag fick min första permission, underrättade
jag André och blev bjuden på middag på Rue de
Boulainvilliers. Det var en lördag. Carle Vignet var
också hemma på permission. När jag kom in i
salongen, där Carle Vignet och hans hustru befunno
sig, hade jag en känsla av att ett meningsutbyte
ägt rum. Jag märkte det tydligt.
Vignet gick med häftiga steg och retligt
ansiktsuttryck av och an i rummet. Hans hustru satt i en
bergère. Hon såg lika lugn ut som alltid, men jag
kände i hennes hälsning, att hon var lycklig över
att samtalet genom min ankomst blivit avbrutet. Det
som nu följde blev en smula ansträngt. Jag frågade
efter André.
— Han är antagligen i sitt rum, svarade Charlotte
Vignet. Jag tog ett steg för att bege mig dit.
— Vänta, jag skall skicka efter honom, sade hon
och sträckte ut handen för att ringa. Det var som
om hon varit angelägen att jag skulle stanna. Pä
min fråga hur hon mådde, svarade hon att hon varit
sjuk.
— Jag tänkte flytta till Poitiers, ty min man kan
sällan komma till Paris, men jag måste avstå
därifrån.
Carle Vignet gjorde ofrivilligt en förargad gest.
André kom in. Jag minns att jag, när jag fick se
honom, höll på att ropa: ”Vad du har vuxit!” Det
var därför att han, vars hållning alltid varit litet
vårdslös, nu gick mycket rak, och detta gav åt hans
utseende en självsäkerhet, som var alldeles ny.
Denna obetydliga yttre förändring var den enda
jag märkte hos honom. För övrigt bar han samma
kalla, oåtkomliga mask. Vi satte oss till bords. Jag
vet inte, varför jag den aftonen fick en känsla av
att Carle Vignet verkade som en gäst i sitt eget
hus. Troligen hade de små händelser, som
framkallade detta intryck, redan förut inträffat — eller
några liknande — under föregående middagar. Men
denna gång gjorde Carle Vignets uppträdande att
man lade märke till dem.
Det började, när han på sin plats mittemot hustrun
fann sin sons servettring. Detta slarv tycktes
irritera honom. En stund senare bar tjänsteflickan på
en order av Charlotte Vignet, som endast sagt: ӌt
herrn”, det begärda föremålet till André. Då blev
han verkligt ond och bröt ut mot tjänsteflickan:
— Vad för något, ser ni inte att jag är här?
Vet ni inte vem, som är herrn i huset?
Sedan satt han tyst och grubblande. Jag försökte
göra mitt bästa för att få i gång en allmän
konversation, men det var knappast möjligt, ty man kände
tydligt, att det mellan André och styvmodern fanns
64
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
