Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. Maj 1932 - Jacques de Lacretelle: Hippolytos’ död. Novell. Översättning av Fulvia Stiernstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BONNIERS LITTERÄRA MAGASIN
ett samförstånd, för vilket vi båda andra voro
alldeles främmande. Oupphörligt, genom häntydningar
på fakta, endast kända av dem själva, genom ett
leende eller en gest, som de ieke kunde undertrycka,
fick man inblick i deras gemensamma liv. Efter vad
jag hörde, förstod jag att deras tillvaro aldrig varit
så regelbundet förenad som nu. André följde sin
styvmor överallt, och när hon inte kunde gå bort,
hade han i stället ordnat musikaliska soaréer
hemma med sina vänner.
Jag frågade André hur långt han hunnit i sitt
arbete.
— Det får ni snart höra, svarade Charlotte Vignet
i hans ställe. Ni skall få höra Pilgrimsfärden till
Saint-Conval och Negerskulpturer.
Då jag bad om förklaringar sade André:
— I Bretagne, i närheten av det ställe, där vi
var förra sommaren, finns en helgonstaty, som är
mycket egendomligt placerad. Den befinner sig i
djupaste skogen, vid en källa, omgiven av vilda snår.
Placeringen gör alt man ofrivilligt kommer att
tänka på en hednisk gudomlighet. Ceremonierna
vid pilgrimsfärderna är icke mindre egendomliga.
De troende bestänka helgonstatyen med vatten från
källan, för att nederbörden skall bli god. Vi har
varit med om en sådan ceremoni på sommaren.
Bönderna färdades till skogen iklädda sina
bre-tagniska kostymer. Det var mycket pittoreskt. Minns
du det? fortsatte han och vände sig till styvmodern.
— Ja visst... Och jag minns också att du
sedan arbetade vid pianot hela natten. Jag fick lov
att gå och ta dig därifrån, jag vet inte hur sent.
— Å, det där pianot... ett sådant ljud! Och piano
stämmaren, som du tillkallade från Brest gjorde
resten.
De brusto båda ut i skratt.
— Nå, men Negerskulpturer då? frågade jag.
— Det är små korta sånger med bisarra ord. Du
får själv höra... Jag är rädd du kommer att tycka
de är litet barbariska.
— I vintras var det en utställning av negerkonst
i ett konstgalleri. André var där flera gånger, och
det är intrycken därifrån som han satt i musik, sade
Charlotte Vignet förklarande.
Vid dessa ord brast Carle Vignet ut i ett högt skratt.
— Ursäkta, sade han till André och låtsade inte
kunna behärska sin munterhet, men jag måste
erkänna att det förefaller mig oemotståndligt löjligt,
att man går och mediterar framför några oformliga
trästycken och sedan komponerar musik om det.
Jag har många gånger framhållit för dig att
Andres ansikte i allmänhet uttryckte föga av vad
han kände. Man fick lov att känna honom så väl
som jag för att någon gång, av en hastig och
genomträngande blick eller en föraktfull krusning av
munnen, kunna gissa sig till att han var sårad. Jag tror
att jag i detta ögonblick såg dessa tecken. I varje
fall vågade han, som vanligen respektfullt lyssnade
till sin fars åsikter, komma med invändningar. Han
framhöll för fadern att det var mycket vanligt, när
det gällde konst, att förebrå nyhetsmakarna valet av
ämnen. Han citerade som exempel flera moderna
musiker. Hans klara skäl framlades med kall,
behärskad röst och kontrasterade skarpt med faderns
osammanhängande meningar.
— Nyhetsmakare ... jo, jag tackar jag ... säg
hellre komedianter, osunda hjärnor, som inte
beundras av andra än unga estetsnobbar.
— Du misstar dig, återtog André, fullt herre över
sig själv, de har en stark kärlek till sin konst. Och
du skulle bli förvånad, om du visste hur de
uppmuntras och stödjas av dem, vars kompetens i fråga
om musik du själv har erkänt.
Han nämnde som exempel en kritiker, som Carle
Vignet förr satt mycket högt. Jag hade aldrig förr
sett André så frimodig. Jag tänkte på hans vanliga
hållning med nedslagna ögon och undergivna
rörelser, när fadern gav honom något råd. I denna stund
tydde hans högt burna huvud på en utmaning till
strid, de snabba och slående svaren på en avsikt
att rivalisera med fadern. Carle Vignet blev förargad
över hans övermod och svarade med en häftighet,
som verkade tölpaktig. Av hans vrede förstod jag att
han fått reda på att André i hans frånvaro i
hemmet tagit emot några unga musiker, som han
särskilt avskydde. Långtifrån att vilja införa några
nyheter, ville dessa unga i stället försöka bringa reda
i allt det, som skrivits i musik sedan femtio år
tillbaka. De kanske saknade geni men icke intelligens.
De drogo fram mästare, som voro bortglömda av
den föregående generationen, och försökte göra dem
rättvisa. Vignet, som vid sin debut och under första
tiden av sin framgång hade bekämpat och slagit
ned på dessa mästare, plågades ännu mer av de
gamlas återuppståndelse än av de nyas frammarsch.
Han kände sig bokstavligt talat krossad både av det
förflutna och framtiden.
Under detta samtal hade jag flera gånger
betraktat hans hustru. Jag kunde blott otydligt se hennes
ansikte, ty hon satt med ena armbågen på bordet
och lutade huvudet i handen. För mina ögon såg det
ut som om hon följde samtalet med ett likgiltigt och
ointresserat utseende. Men då och då höjde och
sänkte sig hennes barm på ett märkbart sätt.
5. — B. L. M. 4.
65
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
