Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. Maj 1932 - Jacques de Lacretelle: Hippolytos’ död. Novell. Översättning av Fulvia Stiernstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BONNIERS LITTERÄRA MAGASIN
Jag greps av en obestämd känsla av medlidande
för denne man. Jag gick fram till honom, men han
reste sig hastigt och drog sig avsides. Jag förstod
alltför väl, att han var uppfylld av hat mot allt,
som var ungt.
— Vill du, frågade André sin styvmor, nu sjunga
en av sångerna ur Negerskulpturer? Den som du
själv tycker mest om... du vet ?
Han slog an ett ackord. Charlotte Vignet reste
sig, och André började spela. Det var ett litet
musikaliskt clowneri, komponerat med grace och
färdighet. Utförandet var säkert svårt. Charlotte
Vignet ansträngde sig. Ulan tvivel kom hon vid vissa
passager ihåg anvisningar, som André gett henne.
För övrigt såg man dem småle mot varandra, som
om glada minnen varit förbundna med vissa toner.
Redan under de första takterna hade Carle Vignet
rest sig och kom nu och satte sig, litet häftigt,
bredvid mig. Jag hörde honom med en axelryckning
viska:
— Förstår ni det där? Jag begriper ingenting.
Sedan teg han, men jag formligen kände hur vreden
kokade inom honom.
De båda märkte ingenting, man skulle tvärtom
kunnat säga att musiken genom sin trollmakt
återfört dem till de stunder då de varit ensamma. Deras
åtbörder, ja, till och med det sätt, varpå de rörde
sina kroppar, präglades av en innerlig
samstämmighet. Ljuset från lampan, som stod på pianot,
avskilde dem från oss i en gyllene ljuskrets, och detta
intryck av hemligt samförstånd dem emellan liksom
förvandlade dem och kom dem att likna ett
legendernas kärlekspar. Denna syn gjorde mig så generad,
att jag vände bort huvudet. Jag tyckte mig vid
min sida höra Carle Vignets allt häftigare
andedräkt och känna hans stigande vrede. Rädd att få
se dem begå någon oförsiktighet, vågade jag inte
mer betrakta dem utan höll ögonen nedslagna, under
det jag önskade att sången måtte sluta.
En gäll diskantton, följd av ett underligt ackord,
kom mig att åter lyfta på huvudet. För att få fram
denna ton hade Charlotte Vignet höjt barmen och
kastat huvudet tillbaka, och vid denna rörelse
lossnade sköldpaddskammen, som höll ihop håret, och
föll till golvet. Ett ögonblick blev håret kvar på
sin plats, liksom ett frigivet djur tvekar, innan
det tar sitt sprang, men sedan föll dess böljande
massa ända ned till hennes midja.
Ett kraftigt slag på pianolådan genljöd i rummet.
Carle Vignet stod endast ett steg från sonen.
— Nu kan det vara nog, skrek han häftigt. Det
står dig fritt att skriva vilka dumheter du vill, att
vara tillsammans med de dumbommar och
ynkryg-gar, som du trivs med, men jag förbjuder dig, hör
du, jag förbjuder dig att blanda in min hustru i
detta ovärdiga liv! Du lämnar huset, du får ge dig
av vart du vill, eftersom du icke är soldat.
Jag såg på André. Med sina uttryckslösa drag,
sina halvsänkta ögonlock såg han ofta ut som en
japan. I detta ögonblick där han stod orörlig, med
sitt smala dödsbleka ansikte, sin ädla blick och
läpparna halvöppna, så att tänderna syntes, liknade
han en Samurai, som av sin herre får befallning
att dö. Den äldre Vignet hade alldeles förlorat
fattningen. Han gick av och an med stora steg,
och varje gång han kom i närheten av André,
fruktade jag alt han skulle kasta sig över honom.
— Jag skäms å dina vägnar. Ja, du förstår mig
nog... det visar ditt uppförande i detta
ögonblick ... det borde räcka. Du kunde sannerligen
besparat mig obehaget att göra mitt namn löjligt.
Jag hörde Charlotte Vignet säga med generad
röst:
— Men, käre vän, det är saker, som inte har
någon betydelse. Du gör orätt i att ta det så
allvarligt.
Jag räckte henne kammen, som jag tagit upp. Hon
samlade ihop håret med en blyg rörelse och gick för
att sätta upp det framför en spegel i ett hörn av
rummet. Jag visste inte hur jag skulle ta det hela. Av
en slump kom jag att vända huvudet åt det håll, där
hon stod. Varken hennes fingrar eller hennes nacke
förrådde någon som helst rörelse. Men plötsligt,
när jag fick se hennes ansikte från sidan i spegeln,
märkte jag att hon lurade på sin man. Hon trodde
sig obeaktad, och hennes smygande blick, svävande
mellan rädsla och stolt lugn, blänkte till som en
skarp svärdsklinga. Det var en förfärlig upptäckt
för mig.
Jag tror icke att André svarade sin far med ett
enda ord. Denne hade satt sig ned. Med knutna
händer och hopbitna käkar försökte han behärska
sin vrede. Men då och då kastade han på sonen
en blick, icke ångerköpt, utan förskräckt, som om
han i denna dödstystnad känt ett skrämmande
förebud, som gjort honom rädd.
Efter en liten stund reste jag mig för att gå.
Ute i tamburen sade jag till André, som följt med
mig:
— Vad din far sade till dig var löjligt...
— Han var för häftig... vårt samtal om musik
hade gjort honom upprörd.
Han var tankfull, som om en plan höll på att
67
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
