Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. Maj 1932 - Jacques de Lacretelle: Hippolytos’ död. Novell. Översättning av Fulvia Stiernstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
BONNIERS LITTERÄRA MAGASIN
utformas inom honom, gjorde en obestämd rörelse
och sade:
— Nå ja, vi får väl se .. .
Hans ansikte blev åter ogenomträngligt.
Jag återvände till Vernon. Följande vecka fick
jag ett brev från André, i vilket han bebådade sin
ankomst. Han ville komma och ata middag hos mig.
Det var just den dagen du träffade honom. Jag
märkte ingen förändring hos honom, och som han
inte berörde vad som inträffat vid mitt sista besök
hos dem, förde jag inte heller saken på tal. Jag
upprepade inina lovtal över hans musik. Han log
ett gåtfullt leende. Först vid slutet av middagen
sade han:
— Ack. det är sant, jag har ju inte talat om en
nyhet för dig: jag har låtit skriva in mig.
— Vad för något? Och det talar du inte om
genast! Vid vilket regemente? Vid mitt, hoppas jag.
— Ne... ej, svarade han likgiltigt. Det hade jag
först, tänkt, men artilleriutbildningen är ganska
svår. Jag föredrar därför infanteriet och jag har valt
en förläggningsort, icke för långt från Paris.
Jag frågade honom, när han skulle rycka in och
om hans förberedelser. Han skulle vara i sin
garnison om två dagar, med tomma händer, utan att
ha gjort något annat, om man så får säga, än att
skriva under sitt inskrivningskort.
— Men, André, det är ju vansinne, utropade jag.
Du måste laga att du får gå igenom en
underofficersskola för att kunna bli utnämnd till korpral,
sä snart du kommer till fronten. Och du ger dig
i väg utan några upplysningar, utan hjälp av någon?
Han svarade icke. Hans själ tycktes vara långt
borta från praktiska ting. Hans ögon voro nästan
slutna. Man såg endast en smal rak strimma av dem
under ögonlocken. Jag greps av en förfärlig tanke
och gjorde ännu en fråga:
— Men hur har du kunnat låta skriva in dig?
Du hade ju fått uppskov?
— Ja, men saken ordnades lätt genom samma
inflytelserika person, som hjälpte mig förra gången.
Han log, eller snarare, han knep ihop läpparna.
När jag nu i tankarna ser framför mig hans
ansikte den gången, minns jag att jag då kom att
tänka på ett japanskt träsnitt, som jag sett
någonstans, en harakiriscen, där konstnären förlänat
självmördarens ansikte ett uttryck av överlägsen ironi.
André skrev två gånger till mig, helt kort. Av det
första brevet fick jag veta att han låg i ett
övningsläger, bakom fronten. Han hade låtit skriva in sig
i ett zuavregemente men hade inte velat tala om
detta för mig. Det var nära att jag delgett hans
far mina farhågor. Men hur skulle jag kunnat
förklara dem? Och dessutom visste jag ju inte vad
som förefallit mellan dem. Jag tänkte försöka få
honom till en annan fördelning utan hans vetskap.
Men det var omöjligt.
Det andra brevet fick jag kort efter sedan han
kommit till fronten. Han uppgav inte sin adress.
Två månader senare fick jag genom ett långt brev
från hans far veta att André stupat. Bland hans
papper hade man funnit ett förseglat kuvert, som
bar mitt namn och som bifogades. Det innehöll
endast ett pappersark med några versstrofer. Jag
kan läsa upp dem för dig.
Sur cette rive ou me déporte
non le sort mais ma propre loi.
je vois du large, sans émoi,
venir la vague qui m’emporte.
Avan$ant face à la cohorte
point par vertu que l’on croit
je tache à n’ëtre pas adroit
et ne cède qu’une åme morte.
Toi seul, apprends ce que j’ai fait.
Mais le désir ou le forfait,
si lourd qu’il faut que je succombe,
si beau que je n’en ai regret.
ignore-le. Mets sur ma tombe
la pierre lisse d’un secret.1
När jag flera månader efteråt fick permission,
sökte jag upp Carle Vignet. leke utan obehag, det
kan jag försäkra dig. ”Konstnärsnästet” var mig
förhatligt. Jag fick vänta en liten stund i salongen,
där jag så ofta förr befunnit mig tillsammans med
André och hans styvmor. Fönsterluckorna voro till
hälften fördragna, ocn det var skumt i rummet.
Föremålen hade förändrat utseende. Om det var dagen
före en resa eller om det var av andra orsaker vet
jag ej, men de möbler, som förr varit så
konstnärligt och skickligt ordnade av Charlotte Vignet, voro
nu täckta med överdrag. Även ljuskronan var
överhöljd. Det var som om alla föremål i rummet voro
beslöjade, förblindade. Endast spegeln, i vilken jag
1 Till denna strand, dit jag förts, ej av ödet, men
av mitt eget väsens lag, ser jag, utan oro, från havet
nalkas den våg, som bär mig bort. Fram går jag
mot skaran, icke av hjältemod, som man tror,
utsätter jag mig för fara. Jag offrar blott ett hjärta,
som redan är dött. Du ensam, förnim vad jag gjort.
Men min längtan, mitt brott, så tungt att jag dignar,
och dock så skönt att jag ej ångrar det — glöm allt
detta! Res på min grav en hemlighets oristade sten!
68
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
