Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. Maj 1932 - Recensioner - G. S.: Strindberg den gode - Johannes Edfelt: Stäppvargen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
BONNIERS LITTERÄRA MAGASIN
nästan barnarent och gott hjärta och
framburen med spontan och enkel rättframhet.
Utgivarinnan skall säkert icke gäckas i sin
förhoppning, att utgivandet av denna
brevsamling skall revidera uppfattningen om
Strindbergs personlighet. Hon förtjänar en
eloge för sin modiga handling och för det
ärliga sätt varpå hon framställt sin egen roll
i detta höstliga äktenskapsdrama. G. S.
Stäppvargen.
Hermann Hesse: Stäppvargen.
Bonniers. 5: 75.
Det finns i närvarande stund inte många
tyska författare, som med större rätt än
Hermann Hesse kunna göra anspråk på
internationell uppmärksamhet. Han är i detta nu
en man, vars nobla, diskreta och likväl
genomträngande stämma har ett viktigt
ärende till ett plågat och splittrat Europa.
Det är därför med särskild glädje man hälsar
en — för övrigt distinkt och smidig — svensk
översättning av hans hittills utan tvivel och
tvekan mest betydande verk, romanen ”Der
Steppenwolf”.
De som i Hermann Hesse känna endast
”Peter Camenzinds” blide och trygge diktare,
skola med känslor av häpnad och osäkerhet
orientera sig i den bisarra, förvridna och
ångestfulla värld, som ”Stäppvargen” bereder
tillträde till. En i högsta grad märklig
mänsklig och litterär utveckling har Hesse
också genomlöpt mellan det stadium,
varunder han diktade sina sydtyska idyller och
den epok, vars yppersta litterära
manifestation är ”Stäppvargen”. Under den
mellanliggande tiden har först och främst inträffat
den universella tragedi, som heter
världskriget; men Hesses kursförändring, som
knappast kunde vara mera stick i stäv mot
den route, han först utstakade, låter sig också
förklara i belysningen av hans egna, djupt
ingripande, individuella olyckor. Det vore
lönlöst att diskutera vilketdera som
effektivast bidragit att föra honom dit, där han
nu står: världens och tidens tragedier eller
hans personliga kriser och konflikter; nog
av: drivkrafterna till en radikal förändring
i livssyn och litterär gestaltning ha varit
mångahanda.
Att ge ett referat av händelseförloppet i
”Stäppvargen” låter sig här ej göra. Romanen
har helt och hållet karaktären av intim och
intern skildring. Den berättar i jagform en
själs historia. Endast en antydan om dess
idéinnehåll kan här göras. Huvudpersonen är
en tillvarons utlänning, en man som leveran
asocial existens men röjer en hemlig
dragning till det borgerligas sfärer, en nervöst
belastad outsider, vars konflikter i första
hand vållas av det pinande medvetandet att
inom sig rymma ett alter ego. Han känner
sig tvekluven, därav hans tvehågsenhet. Hans
ena jag är stäppvargsnaturen, hoc est en fri.
obunden och lycklig driftvarelse; hans andra
jag är det av social och moralisk censur
fjättrade och hämmade. Hans problem blir
att söka till endräkt bringa dessa stridiga
naturer. Till någon verklig förlösning, till en
syntes, når han i boken näppeligen fram,
men de vägar varpå han söker sig fram ligga
i varje fall på stäppvargens marker. Vi
bevittna, hur han i sinnesyran söker främja
och berika sin personlighet och frigöra sig
från en dualism, som trycker och plågar.
Att problemställningen i denna roman, som
på sitt sätt är en studie i kultur och nevros,
rönt inflytande från den nyare psykologien,
sådan den företrädes av framför andra Freud,
ligger ju i öppen dag. Det framhäves också
med allt eftertryck av Anders Österling i en
förträfflig inledning till den svenska
översättningen. Hesses djupa förtrogenhet med
Nietzsches filosofi har självfallet också satt
märkbara spår efter sig.
”Nur für Verrückte” bär Hesses roman
som motto. Må man inte låta avskräcka sig.
Om denna boks terapeutiska betydelse för en
sjuk och söndersprängd tid kan man
självfallet hysa divergerande åsikter.
Ofrånkomligt är i varje fall, att vi här ha att göra
med en förkunnelse, som blir mäktigt
gripande genom sitt allvar och sin intensitet.
Om denna romans värde som litterärt
konstverk, slutligen, kan meningen näppeligen
vara mer än en.
Johannes Edfelt.
77
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
