Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5. Juni 1932 - Agnes von Krusenstjerna: I andra hand. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
BONNIERS LITTERÄRA MAGASIN
Och så slängde Tatti i sig kaffet och kröp
i kläderna.
— Jag kommer tillbaka i kväll, sade hon.
Hej!
Detta moderna hälsningsord, så olikt ”Guds
fred” eller bara ”god dag”, som Alma och
hennes kamrater brukade använda, brusade
åter in i det lilla rummet.
Alma vande sig vid detta ”Hej”. Mot sin
vilja lärde hon sig nästan att tycka om det.
Det kom så frejdigt från dessa alltför röda,
litet tjocka läppar. Det var som en kyss, det
festliga klingandet av glas.
— Hej! Hej!
Under den första tiden var det inte mycket
mer flickan sade till Alma Liljestam. Hej
var det när hon kom, och hej när hon gick.
Livet tycktes leka för henne, och ändå voro
hennes fingrar grova av förlupna nålsting.
Men när hon kom in om aftnarna, speglade
hennes svarta ögon tindret där ute i den
vårliga staden, det glittrande vattnet, de
nyutspruckna blommorna. Hon doftade. Å,
hon doftade inte bara stark parfym. Det var
en ung kropps litet fräna doft omkring
henne — utdunstningen från ett ungt, friskt,
frustande djur.
Alma blev berusad av denna unga kropp.
Hon glömde sina gamla krämpor. Hon sov
gott som hon inte sovit på många år. Hennes
-lilla torra själ började röra på sig, liksom
svälla av hittills okända safter. Hon älskade
Tatti för att hon var ung och skön och
frikostigt spred omkring sig denna ungdom
och skönhet.
De ensamma dagarna sysslade Alma med
att tänka ut någon liten överraskning som
skulle vänta Tatti, när hon kom hem: en
liten maträtt, som rakt inte ingick i priset,
en ask chokladpraliner liksom av en slump
placerad på Tattis bord eller ett grant äpple,
rött och lysande som de kläder Tatti älskade
att gå omkring i.
Dockan låg glömd, undanslängd i en vrå
sedan Tatti en morgon muntert vänt upp och
ned på den och dunkat den i stjärten.
Men en morgon när Tatti hållit på att
försova sig, kokade Alma kaffet och bar fram
det till den sömndruckna i sängen. Då reste
sig Tatti, slog sina kraftiga armar om hennes
hals och kysste henne på kinden.
— Vad fröken är hygglig, sade hon.
Alma vilade med slutna ögon mot den röda
pyjamasjackan, som lent smekte hennes kind.
I detta nu tyckte hon att livet äntligen kommit
till henne. Ett träd med röda, saftiga frukter
skuggade henne, göt balsam i hennes själ.
Hon reste sig yr i huvudet med bleka kinder
och sade på sitt snäva sätt, som alltid kom
fram, när hon var blyg:
— Kalla mig för Alma.
— Tack, Alma, sade Tatti.
Tatti mumsade på ett wienerbröd och
blinkade mot solskenet.
— Får jag ta hit en gosse i kväll? frågade
hon plötsligt.
Koppen klirrade mot brickan, när Alma
satte den ifrån sig.
— Är det din fästman? sade hon.
Hm!
Tatti drog på sig silkesstrumporna.
— Fästman? Ja, det kallades ju så förr.
Jag har sällskap med honom.
— Är det han på fotografiet? log Alma
blygt och nickade mot skrivbordet.
— Just precis. Får han komma?
Alma svarade ja och tyckte det var
finkänsligt av Tatti att först fråga henne.
Jag kan ju gå på armén, medan de två
unga sitta här, tänkte hon. Men hur gärna
hade hon inte velat vara med!
Den eftermiddagen kom Tatti hem litet
tidigare än vanligt. Hon hade bråttom att
ordna för gästen. Hon ringde i telefonen ned
till magasinet och beställde en del saker:
sardiner, kaviar, leverkorv, ost och smör.
14
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
