Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5. Juni 1932 - Agnes von Krusenstjerna: I andra hand. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
BONNIERS LITTERÄRA MAGASIN
När springflickan varit uppe med varorna
och redan stängt dörren efter sig, hade Tatti
ändå glömt något. Hon rusade ut genom
korridoren, slängde upp tamburdörren och
skrek nedåt trappan med sin hesa röst:
— Och så var det sex pilsner.
Ropet skallade i förstugan och studsade in
i korridoren mot de visitkortsprydda dörrarna
som en sparkboll.
Sex pilsner! Alma hoppade till inne i sitt
rum. Hon smakade aldrig annat än vatten.
När Tatti fått upp pilsnern, hörde Alma
åter hur dörrar öppnades, hur det tisslades
och tasslades och viskade mellan rummen.
Å Gud! De gamla fruntimren måtte väl inte
tro att hon, Alma, gripits av rusdrycksbegär?
Prydlig och anständig i sin svarta
klänning med det styva kring halsen och
armlederna stod Alma en stund senare och satte
på sig kappan.
— Jag går på armén, så få ni vara
ensamma, sade hon.
Hon hoppades nästan att Tatti skulle ge
henne en kyss till tack för hennes
osjälviskhet, men Tatti var sysselsatt med att dra upp
pilsner.
Kluck, sade det, när korken for i vädret.
Detta kluckande ljud av buteljer som
drogos upp följde Alma på hennes väg till
armén. Det ackompanjerade på ett okynnigt
sätt sångerna och gitarrknäppet, ja det
blandade sig i stabskaptenens djupa ”amen”,
som om han hickat fram det heliga ordet.
Alma satt där tyst och liten på en av de
hårda bänkarna. Med huvudet böjt sökte hon
komma tillbaka till sin gamla extas, till det
ljuva hänsjunkandet i Jesus, som sonat våra
synder med sitt blod. Men hon såg bara för
sig Tattis röda klänning och undrade om de
två förälskade nu sutto i hennes soffa och
kysstes.
Från mötet gick hon med så långsamma
steg som möjligt för att giva de bägge unga
ännu mera tid.
Ja, hon var osjälvisk. Hon önskade dem
lycka, trodde hon, utan att taga något för
egen del. Men tog hon inte? Alma
tvärstannade, då den tanken kom över henne.
Tog hon inte? Jo, hela dagarna och
nätterna strömmade den unga flickans kraft
över henne. Lämnad ensam smög hon sig in
i garderoben och smekte med fumliga händer
klänningarna som hängde där. Det glatta
silket spratt som levande hud under hennes
beröring. Långa stunder slukade hon också
med blickarna gossen på fotografiet, grät
över honom därför att han var så lik hennes
egen ungdoms älskade, tog på glaset som om
det kunnat värma henne. Och ibland drog
hon ut Tattis byrålådor och berusade sig med
doften av parfymen.
Var detta orätt? Synd? Alma Liljestäm
blev blodröd i ansiktet vid den tanken. Hon
hade inte ännu pejlat dess djup, då hon steg
över tröskeln till sitt rum.
Två kroppar tumlade hastigt ifrån
varandra på soffan. Två varma ansikten med
lysande ögon betraktade henne. Det luktade
sprit i rummet. På bordet stod en halvtömd
vinbutelj och ett par solkiga glas. Måltiden
var tydligen undanstökad. Lämningar efter
sardiner och smör lågo kvar på tallrikarna.
Alma hängde stillsamt av sig hatt och
kappa, medan de två älskande reste sig från
soffan. Tatti presenterade:
— Herr Gustafsson.
Ja, det var han — gossen på porträttet.
Rufsig i håret med uppknäppt uniformsrock
stod han framför henne, och hans hand slöt
sig om hennes.
Alma kände åter samma besynnerliga oro,
som då hon om nätterna sett upp på månen.
För att dölja sin förlägenhet började hon
ordna kuddarna på sin soffa. Till sist lågo de
som de brukade.
15
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
