Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5. Juni 1932 - Alf Ahlberg: Till idyllens försvar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
BONNIERS LITTERÄRA MAGASIN
Bröderna Goncourt hade kunnat bli gröna av
avundsjuka över detta ”gredelint sötblå”.
Och slutligen är det idyll: en gammal gubbe,
som bär hem vatten i en stilla by en bister
vinterkväll, medan ”det gredelina blir isgift
vid horisonten”. Det är just en sådan tidlös
idyllisk bild, som inte har det minsta att
skaffa, vare sig med ”tidens idéer”, ”modern
saklighet” eller vad nu de stora slagorden
heter. Det är mycket gammaldags, mycket
konservativ — och mycket god konst.
Exemplet är valt tämligen på måfå och
tillhör ingalunda undantagen. Överallt
påträffar man i modernistisk diktning denna
genre. Just modernisterna ha en avgjord
förkärlek för idyllen, och när man vill göra
deras diktning speciellt tidsbetonad, ”social”,
kollektivistisk, politisk — eller när de själva
synas tro att den är det — så är det helt
enkelt en felsyn. Man behöver inte gå så
långt som till Gustav Sandgrens glädje åt
dörrhandtagens mässing, oljefärgsfläckarna
på dörrposten och ett par drömmande gamla
glanslösa galoscher för att finna belägg
därför. Tag till exempel denna dikt av Harry
Martinson:
Det vandrar en klocka
i kväll över gläntorna —
Över skogarna miltals: en spillkråkas ekande ljud.
Hon väcker en räv
och mossklädda blocket vid lyans svarta öga
ser dolskt i sin skugga.
Men solens ödleglimt ses klättra uppåt aspens stam.
Det är i lingonens ungdom.
Vad är detta om icke idyllisk
skogsromantik: ett stillsamt och vackert försök att
fånga skogens hemlighetsfulla, metafysiska
alliv. ”Saklighet” är det icke, ty vill man
uttrycka sig ”sakligt”, så ”ser” icke ett
moss-klätt klippblock, ty det är stenblint, och
solglimten ”klättrar” icke uppför trädstammen.
Det är ett stycke animistisk, metafysisk,
romantisk, estetisk, idyllisk naturuppfattning.
Och Martinson uppfattar icke blott naturens
utan även människans liv på detta idylliskt
romantiska sätt. Märkvärdigt nog har Victor
Svanberg särskilt prisat följande rader:
Att vara en lokomitivförares fosterson
och fara med ett lövbehängt lokomotiv genom flera
sommarmånader
det är mer än guds tron för en yngling på Nockeby-
banan.
I forna dagars idyller färdades man
visserligen i kareter eller på flakvagnar och icke
på lokomotiv, men den skillnaden är
verkligen icke av principiell art. Idyll är och
förblir det. Och jag kan inte finna det annat
än en smula orättvist, att Svanberg endast
har hårda ord för Österlings på akademisk
vers målade skånska idyller, med bönder och
bondflickor, som ”komma körandes från
Skurupstrakten med barn och blomma, tio
vagnar fulla”, samtidigt som han högljutt
prisar Martinsons lilla idylliska färd på
Nockebybanan med lövbehängt lokomotiv.
Inte kan det väl vara versformen, som gör
skillnaden så stor. Är det inte när allt
kommer omkring precis samma omedelbara
och friska glädje åt livet och alla dess
småting, som talar ur ”Idyllernas bok” och den
moderna poesien, i ena fallet i extatiska och
stundom rätt svårfattliga utbrott, i andra på
klangfull och stundom något pretiös
akademisk vers?
O uppehållelse, bestämda gång
av stilla händelser och lugna värv,
dig, livets vilja, ägnar jag min sång,
dig underlyder jag med blod och nerv!
Tag mig i tjänst, min klara stjärna bliv
och låt ditt allvar stråla tusenfalt,
om också det jag fattar i mitt liv
blott är en del — och ej på långt när allt!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
