Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5. Juni 1932 - Sven Stolpe: Prästdöttrarna i Haworth
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
/
BONNIERS LITTERÄRA MAGASIN
bort, klagande över att hon ännu icke hunnit
skriva de böcker hon var ämnad till.
Charlotte gjorde ett förtvivlat försök att rädda
den sista systern genom att föra henne till
kusten. Det var fåfängt. När Änne, ”the
gentle Änne”, kände döden komma, viskade
hon bara stilla: ”Take courage, Charlotte,
take courage.” Hon slocknade exakt samma
timme på dagen som Emily -— oförsonligare
och genialare än hon men lika hjälplös inför
fienden — hade besegrats.
Man behöver icke vara begåvad med något
övermått av fantasi för att kunna sätta sig in
i den fruktansvärda situation, som nu blev
Charlottes. När hon kom hem, växlade hon
några ord med fadern och slöt sig sedan
inne på sitt rum. Hennes egen berättelse läser
man knappast utan skräck:
”Jag kände, att huset var alldeles tyst:
rummen voro tomma. Jag kom ihåg, var de
tre hade legat — i vilka trånga, mörka rum
— aldrig mer skulle de visa sig på jorden.
Och då greps jag av förtvivlan och bitterhet.
Det svåraste är, när kvällen lider mot sitt
slut och natten kommer. Vid den tiden
brukade vi sitta samlade i matsalen och språka.
Nu sitter jag ensam: jag tvingas att sitta
stum. Jag kan inte låta bli att tänka på deras
sista dagar och minnas deras lidanden, vad
de sade och gjorde, och hur de sågo ut, när
dödskampen kom.”
Kanske fann hon en tröst i en av Emilys
underbaraste dikter:
He comes with western winds, with evening’s
wan-dering airs,
with that clear dusk of heaven that brings the
thickest stars,
winds take a pensive tone and stars a tender fire,
and visions rise and change, that kill me with
désiré.
But first a hush of peace — a soundless calm
descends,
the struggle of distress and fierce impatience ends:
EMILY BRONTË
Efter en fragmentariskt bevarad målning av
brodern Branwell.
mute music soothes my breast — unuttered harmony,
that I could never dream till Faith was lost to me.
Then dawns the Invisible: the Unseen its truth
reveals,
my outward sense is gone, my inward essence feels.
Its wings are almost free — its home, its harbour
found,
neraring the gulf it stops — and dåres the final
bound.
Oh! dreadful is the check — intense the agony —
when the ear begins to hear, and the eye begins
to see,
when the pulse begins to throb, the brain to think
again:
the soul to feel the flesh, and the flesh to feel the
chain.
51
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
