Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5. Juni 1932 - Stig Almqvist: Filmen som konstform
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
BONNIERS LITTERÄRA MAGASIN
verka direkt på hjärnan, psykofysiskt, i så
fall existerar icke längre någon kraftstjälande
kamp mellan dem, tvärtom: intrycket stegras
till en tidigare ouppnåelig höjd.
Blicken för filmens betydelse och
möjligheter klarnar alltmer. I vårt land, som på den
punkten länge varit och alltjämt är
efterblivet, har dock under de allra senaste åren
en markant förändring inträffat. Det talas om
film med en ai nan respekt, förståelse och
kunnighet nu än före detta årtiondes början,
filmen börjar få sin rättmätiga plats i
kulturdiskussionen. Mycket långt har man ej
kommit, men dock ett tydligt steg framåt. En
vinst är särskilt att anteckna denna vår: det
har skrivits i böcker om film, en och en
tredjedels volym har ägnats den nya
konstarten. Två välkomna nyheter.
Den ena är ”Film — i går, i dag, i
morgon” av Bengt Idestam-Almquist och Ragnar
Allberg, ett rivande snabbreportage av det
omfattande ämnet. En bok av två
journalister, två skickliga filmjournalister, som i en
av roliga och sällsynta bilder späckad volym
lagt fram en imponerande mängd fakta i en
personlig och stimulerande form. Det är orätt
att kalla den den första svenska filmboken —■
orätt i synnerhet mot ”Filmens roman” av
Regis och Thall, som kom 1920 och är bra.
Men den är tolv år gammal, och
Idestam-Alm-quists och Allbergs arbete var nödvändigt
just nu. Publiken har fått en utmärkt
introduktion till kinematografiens vidsträckta
gebit, och ett gott stycke arbete är
undangjort för de två författarnas efterföljare.
Det andra bidraget till filmlitteraturen är
ett avsnitt av Artur Lundkvists ”Atlantvind”,
som för övrigt behandlar nordamerikansk
litteratur och svensk modernism. Vad
Lundkvist skriver om film, förutom de historiska
upplysningarna, är av annan karaktär än den
nyss omnämnda volymen. Det är starkt
subjektivt färgat och har sin största betydelse
som symtom: det är ett märkligt tidens
tecken och en sak av stor vikt, att en
skriftställare och diktare av Lundkvists ställning
i ung svensk kultur engagerar sig så
innerligt, hängivet och förstående i film.
Lundkvist känner film, av den unga generationens
konstnärer är han en av de allra mest
filmmedvetna.
70
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
