Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. Augusti 1932 - Louis Bromfield: Beppos nattklubb. Roman. Översättning av Tora Nordström-Bonnier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BONNIERS LITTERÄRA MAGASIN
var dotter till en kyrkoherde och hade
undervisat hela sitt liv. Hon hade undervisat i
historia, engelska, botanik, kemi,
statskunskap, aritmetik, algebra — praktiskt taget
allting — under trettiofyra år tillbragta i den
ena skolan efter den andra i England och i
Amerika.
— Jag förmodar, sade hon, att vi gärna
kan börja med Lausannekonferensen. Det är
dagens viktigaste nyhet.
Beppo tog upp Times och började läsa
högt för henne: Diskussionen om
skadestånds-betalningarnas revision var det viktigaste
ärendet vid dagens förhandlingar på
konferensen.
Miss Jellyman lutade sig tillbaka i sin
stol och såg på honom. Hennes ansikte hade
blivit rött och de små ådrorna vid tinningarna
bultade av nervositet. Hon kom och satt så
här var dag, medan mr Bianchini läste igenom
tidningarna högt för att få sin tonvikt eller
sitt uttal korrigerat eller få förklaring på ett
ord, en fras eller ett namn, som han inte
förstod. Hon försåg honom med upplysningar
i politik, religion, ekonomi och historia, i
grammatik, stavning, uppförande och en
massa andra saker. Hon undervisade dagligen
i miss Prinnys fashionabla flickskola och
halv sex, när lektionerna voro slut där, kom
hon hem till mr Bianchini. Det var inte något
riktigt respektabelt arbete, men hon hade ej
talat om det för någon och mr Bianchini
betalade tio dollars om dagen, vilket var
nästan dubbelt så mycket som hon förtjänade
hos miss Prinny. Hon hade betalt för att göra
mr Bianchini till en gentleman och strängt
taget var det inte pengarna som betydde mest
för henne. Utan äventyret. Vid femtiofyra års
ålder hade miss Jellyman en egendomlig
förkänsla av att börja leva. Varje gång hon
ringde på dörren och Stora Tony kikade
genom gluggen i porten, innan han släppte
in henne, genomilades hon av en obestämd
förnimmelse, som gick som en rysning längs
ryggraden. Dessutom var hon förälskad i
Beppo.
I miss Jellymans liv hade ingen man
förekommit sedan hon var tjugufyra år, då
pastorsadjunkten i grannbyn friat till henne
och fått avslag av hennes far. Alltsedan dess
hade det varit fyllt uteslutande av kvinnor,
arméer av kvinnor tyckte hon ibland —
gamla kvinnor, unga kvinnor, medelålders
kvinnor uppblandade med en och annan
fruntimmersaktig, glasögonprydd skolrektor.
Ibland hade hon varit nära att skrika vid
ljudet av en kvinnlig röst. Det var inte så
att hon någonsin tänkte syndiga tankar om
män. Det var bara det att hon alltid tyckte
de verkade snällare mot henne än fruntimmer,
mer rättframma, uppriktiga och ärliga. Alla
kvinnor hon kände voro så höggradiga damer
och så fruktansvärt förfinade. De voro
allesammans medelålders kvinnor, som hade till
uppgift att förvandla yngre kvinnor till
damer.
Och på så sätt hade hon märkligt nog
svarat på en annons i en tidning, vilket fört
henne till mr Bianchini. Först hade hon trott
att Femtiofemman var ett illa beryktat ställe,
men så hade sanningen långsamt gått upp för
henne och med ett plötsligt beslut hade hon
sagt sig:
— Jag tar det. Varför inte? Då kan jag
få dra mig tillbaka litet förr.
Och hon undrade, varför mr Bianchini,
som var på ung och vacker, valt ut en så
gammal och maläten lärarinna som hon
bland alla ivriga sökande, utan att ana att
han valt henne just emedan hon var gammal
och ful och följaktligen ur stånd att förälska
sig i honom och åstadkomma komplikationer.
Och nu var hon förälskad i honom, fastän
hon inte trodde detta skulle betyda något för
honom. Han var vital och maskulin och
9
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
