Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. Augusti 1932 - Louis Bromfield: Beppos nattklubb. Roman. Översättning av Tora Nordström-Bonnier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
BONNIERS LITTERÄRA MAGASIN
kanske mest därför att hon innerst inne ville
sitta där och se på honom och kanske också
därför att här kunde hon få uppleva något.
”På ett sådant här ställe”, tänkte hon, ”kan
vad som helst hända.”
Hon hörde mr Bianchini tala med
upp-passaren.
— Två flaskor av den inlåsta Lauson,
sade han just. Tony har nyckeln.
”Champagne!” tänkte miss Jellyman.
”Champagne!” Hon hade ej smakat
champagne sedan hon var tjugusju år, den gången
kusin Horace gifte sig på Ashendon med lady
Hibbs dotter (Hibbs som fick sina pengar
från en koncern av mjölkmagasin. ”Drick
Hibbs mjölk — ren som nyfallen snö.”). Nej,
hon hade knappast tänkt på champagne eller
på Hibbs från den dagen till nu.
Så såg hon den storväxta portvakten de
kallade Tony komma tvärsöver rummet och
med hemlighetsfull min tala med mr
Bianchini. Allt hon hörde var ordet ”Triplett”.
Hon tyckte det lät på något sätt bekant men
kunde inte placera det. Ett besynnerligt
namn var det.
Mr Bianchini sade till om en cocktail åt
henne och ursäktande sig för ett ögonblick,
överlämnade han henne åt att på egen hand
möta frestelsen i ett litet glas med en kall,
bärnstensfärgad dryck. Hon såg på den en
lång stund under en diskussion med sig själv,
om hon skulle dricka den eller i tysthet hälla
ut den i champagnekylaren, medan Beppo
var ute. Han var borta länge och ju längre
hon betraktade glaset desto större blev
frestelsen. Slutligen lyfte hon det darrande
till sina läppar. Det smakade som medicin,
men hon drack beslutsamt upp alltsammans
och efter en stund lät musiken gladare och
skeno de blinkande stjärnorna i taket klarare
och när en fet, medelålders herre med blanka
glasögon och apoplektiska kinder vid bordet
näst intill sade: — Det här är ju en riktigt
skojig liten krog, eller hur? så svarade hon:
— Ja, det är det verkligen. Mycket angenäm.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>