Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. Augusti 1932 - Louis Bromfield: Beppos nattklubb. Roman. Översättning av Tora Nordström-Bonnier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
BONNIERS LITTERÄRA MAGASIN
inte, stammade hon. Ni är alldeles för vänlig.
Det kan jag inte. Hennes ansikte blev eldrött.
— Jo visst, sade Maudie, prata inte
dumheter. De tar sig förtjusande ut mot ert gråa
hår. Jag vill ha tillbaka broschen, men
orkidéerna måste ni behålla.
Beppo slog i champagnen med den eleganta
gest Maudie lärt honom för länge sedan.
”Det här går ju bra”, tänkte han. ”De håller
på att bli goda vänner.” Men i sitt hjärta
var han fortfarande bekymrad, inte längre
för Maudies eller miss Jellymans skull utan
på grund av andra komplikationer. Han svor
invärtes över sin dumhet att säga till Tony
att släppa in Iris, om hon skulle visa sig, och
medan han ängsligt höll utkik efter den bleka
flickan undrade han, vad han skulle göra, om
hon verkligen kom. Han visste att han ville
få tala med henne. Han visste att han måste
få reda på vem hon var och var hon kom
ifrån, ty han kunde ej släppa den tanken att
om han verkligen menade att gifta sig, så
skulle det vara nu och kanske var hon den
flicka han borde ha. Under tiden lyssnade
han med ett halvt öra till hur miss Jellyman
och Maudie pratade. (Miss Jellyman frågade
henne om England och om London blivit
mycket förändrat genom depressionen och
sade att det var så längesedan hon var där,
så att hon säkert inte skulle känna igen sig.)
Medan han lyssnade till deras samtal tänkte
han på ett liv helt annorlunda än detta stoj
och prat omkring honom, ett liv vari han var
en respektabel medborgare som hade egen
familj och kunde resa och se sig om. Och
plötsligt blev han rädd att flickan aldrig
skulle komma igen. Hon kunde ju vara död
eller ha rest till Europa eller vad som helst.
På stolen mittemot honom satt miss
Jellyman och tänkte: ”Det är första gången jag
någonsin ser hur man lever livet. Jag träffar
en livs levande lättfärdig kvinna och talar
med henne och hon ger mig orkidéer.” Efter
åratal av måltider i pensionat och på billiga
restauranger serverades hon kaviar,
champagne och fasan. Hon hade inte föreställt
sig att lätta damer voro glada och frikostiga
som Maudie. Om någon klockan åtta hade
sagt henne, att hon skulle dinera med en
lättfärdig dam, skulle hon ha sprungit sin väg,
mer av rädsla än ogillande. Det var inte alis
som hon väntat sig. Tänk, mrs Triplett
verkade inte ens att ha tråkigt med henne.
Hon berättade just om sin barndom och
hur hon blivit uppfostrad i ett kloster. Det
var en intressant och sorglig historia. Det
måste vara förfärligt att förlora sin mor, när
man inte är mer än nio år och bli skickad i
kloster av en styvmor för att inte vara i
vägen. Och om hon nu varit litet lätt på
foten, så kunde man egentligen inte klandra
henne, när hon sedan blivit bortgift mot sin
vilja med en skurk, som slog henne.
—- Och nu, sade mrs Triplett, skänker jag
varje år stora summor till föräldralösa barn
och försöker göra dem lite lyckliga, förstår
ni. Man måste ha upplevat det själv för att
förstå. Det var ett förskräckligt stoj i rummet,
men mrs Triplett var en stark och frisk dam,
så att hon hade inga svårigheter att göra
sig hörd.
Miss Jellyman kände sig uppspelt och
sympatiskt stämd. Hon log medan hon såg och
lyssnade.
Musiken var underbar och alla människor
liksom den rara Beppo voro så snälla och
omtänksamma. Om det höll på så här hela
kvällen, så kunde det hända vad som helst.
Hon lyfte sitt champagneglas till läpparna
och kände en övermodig lust att få se miss
Prinny och alla de andra lärarinnorna tåga
in och se henne roa sig i sällskap med en
lättfärdig kvinna. ”Det skulle göra dem gott”,
tänkte hon. ”De med sina trånga synpunkter!
Det skulle göra dem mer kristna och
vidsynta att se litet av livet.”
16
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
