Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. Augusti 1932 - Louis Bromfield: Beppos nattklubb. Roman. Översättning av Tora Nordström-Bonnier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
BONNIERS LITTERÄRA MAGASIN
I detsamma lade hon märke till att Beppo
ej ägnade henne och mrs Triplett mycken
uppmärksamhet. Han satt hela tiden och höll
ett öga på matsalen och så fort några nya
gäster kommo in, blev han nervös, vände och
vred på sig och reste sig till och med för
att stirra på dem.
— Och så kom jag till scerien, sade mrs
Triplett fortsättande sin saga. På något sätt
måste jag förtjäna mitt uppehälle och en
teaterdirektör, som såg mig en kväll på
en restaurang, erbjöd mig engagemang på
stående fot.
#
En trappa ner knäppte Tony på ljuset och
kikade genom titthålet i dörren. Utanför stod
mrs Willingdon ensam och såg blekare och
tröttare ut än vanligt i sin svarta
promenaddräkt och sitt slitna, svarta skinn. ”Nu blir
Beppo glad”, tänkte han och undrade, vad
det tagit åt Beppo, eftersom han inte gjorde
slag i saken med jäntan.
Öppnande dörren på vid gavel sade han:
— God afton, mrs Willingdon. Alldeles
ensam ?
Hon såg på honom och log.
— Ja, alldeles ensam.
Hennes leende började alltid vid den stora
munnen för att plötsligt lysa upp hela
ansiktet och sluta i de klarblå ögonen. ”Det
är en rar flicka”, tänkte Tony, ”alldeles för
rar för att sitta ensam här och hänga.” Men
hon var Beppos fynd och Gud nåde den som
gick i vägen för Beppo hos ett fruntimmer.
— Det är kallt i kväll, sade han.
— Ja, riktigt kallt.
Han höll på att säga att en så spröd
dam som hon inte borde vara ute utan päls,
men så förstod han att han var en idiot och
hejdade sig. Kanske hon inte hade någon
päls. Han tyckte hennes kläder inte sågo
vidare nya ut. Hon gick förbi honom in i
damernas toalettrum till höger om
biblioteket.
Damrummet var tomt så när som på
gumman Rizzo, Tonys mor, som passade
upp där. Det var en bred, krokig gammal
italienska med brunt, rynkigt ansikte,
prydligt klädd i svart alpacka med vitt förkläde.
-— God afton, mrs Willingdon, sade hon.
Mrs Willingdon log mot henne.
-— Det är kallt i kväll, sade mrs Rizzo.
— Ja.
— Ni borde inte gå ut utan päls.
Mrs Willingdon skrattade.
— Å, jag bryr mig aldrig om kyla.
Men mrs Rizzo lade märke till att hon
huttrade litet.
— Nej, somliga människor är skapta så,
sade mrs Rizzo. Jag kan inte stå ut med kyla.
Mrs Willingdon tog av sig hatten och drog
en kam genom sitt askblonda hår. Sedan
pudrade hon näsan och satte rött på läpparna.
När hon var färdig, satte hon på sig hatten
igen. Med en snabb rörelse av sina små
vackra händer tryckte hon ner den i en näsvis
vinkel över ena ögat. Sedan öppnade hon sin
slitna handväska och tog fram en liten flaska,
varefter hon fyllde ett glas med vatten och
tömde flaskan däri. Vattnet blev alldeles
mörkt. Hon förde det till läpparna men satte
ner det igen.
— <Mår ni inte bra? frågade gumman
Rizzo.
Först verkade det som om mrs Willingdon
inte hört. Men sedan sade hon:
— Nej, doktorn har givit mig det här för
hj ärtat.
Ännu en gång höjde hon glaset och satte
ner det igen. Sedan öppnade hon väskan och
tog upp pengar, som hon räckte gumman
Rizzo och sade:
— Det är jul nästa vecka, Sara. Jag kanske
inte kommer hit mer och jag skulle vilja ge
er en liten julklapp.
2. — B. L. M. 6.
X
17
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
