Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. Augusti 1932 - Louis Bromfield: Beppos nattklubb. Roman. Översättning av Tora Nordström-Bonnier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BONNIERS LITTERÄRA MAGASIN
snäll människa. Jag vet hur snäll han var.
Stora Dan Healy var ett bra namn på honom.
Han var stor i allt — även i att göra om det
här huset. Jag älskade honom.
Beppo visste inte vad han skulle säga, så
att han satt stilla och höll automatiskt kvar
hennes hand.
— Det var ett av skälen, varför jag kom
hit i kväll och gjorde det — därför att det
här huset var så välbekant för mig. Jag tänkte
att jag antagligen skulle svimma, så att folk
trodde jag druckit för mycket, och att när
de bar ut mig, jag redan skulle vara död.
Jag tänkte att det inte kunde bli till mycket
besvär för någon.
Beppo såg tankfullt på henne.
— Varför ville ni ta livet av er? Var det
bara för att ni blivit utestängd från ert
hotell? Man tar inte livet av sig för så litet.
— Nej, det var inte bara det. Det var det
sista. Det var droppen som kom bägaren att
rinna över. Jag har haft otur så länge och
var ensam och trött.
— Vill ni berätta för mig?
Hon gav honom en underlig blick från
sidan som om hon undrat varför han visade
henne så mycket intresse och gjorde sig så
mycket besvär för hennes skull.
— Har ni lust att höra det? Vill ni
verkligen veta det?
—• Hör nu, sade Beppo häftigt, vad tror
ni om mig?
Hon tittade bort.
— Jag vet inte. Det är så underligt
alltsammans — det som hänt. Jag tror jag tycker
bra om er.
— Nå, jag vill veta. Jag skulle inte fråga
annars. Jag är inte nog gentleman för att
veta, hur man skall föra en konversation.
Hon log.
— Alla som kan föra en konversation är
inte gentlemän och massor av de finaste
gentlemän kan inte konversera alis.
— Kanske det, sade Beppo. Fortsätt.
Berätta för mig. Ni vet förstås inte,
hut-intresserad jag är. Det kommer att göra er
gott. Ibland skulle jag så gärna vilja tala
om mig själv, men jag är liksom rädd för
det. För resten så finns det ingen som vill
höra på annat än Stora Tony och det är
så mycket, som han inte begriper.
— Det är inte mycket att berätta, sade hon.
Min far var en irländare som själv brutit
sin bana, förstår ni. Jag var hans enda barn
och han ville att jag skulle bli en fin dam
och föra ett behagligt liv. Han visste, att han
inte var någon riktig gentleman. Kanske han
hade för mycket hjärta. Och så byggde han
om det här huset. Hon såg sig om och sade:
Det här var min mors rum. Och på något
sätt —- genom vänner som var skyldiga
honom pengar — fick han in mig i miss
Prinnys skola. Han tänkte att jag där skulle
bli bekant med sådana som man bör känna
och bli bjuden hem till dem och kanske göra
ett gott parti. Men det gick inte så. Jag lärde
inte känna en enda av flickorna och de flesta
av dem talade inte ens till mig. De brukade
ställa sig i vrårna och viska om mig och
skratta. De kände alla varandra, förstår ni,
och deras pappor och mammor kände varann.
Inte ens miss Prinny ville ha mig där. Hon
är en högfärdsblåsa och det var ingen
rekommendation för skolan att ha en flicka som
jag till elev. Och så en dag kom hela bråket
om min far i tidningarna och en av flickorna
talade om för de andra att jag var dotter till
Stora Dan Healy och då sade miss Prinny
att jag måste ge mig av, eftersom alla nu
visste om det. Miss Jellyman var den enda,
som var snäll emot mig.
Hon hejdade sig och sade:
— Jag tror det skulle vara gott med en
cigarrett.
Beppo räckte henne en ur sitt
cigarrettfodral av platina och guld och då hon fick
42
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
