Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. Augusti 1932 - Louis Bromfield: Beppos nattklubb. Roman. Översättning av Tora Nordström-Bonnier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BONNIERS LITTERÄRA MAGASIN
då fick jag arbete som modell och jag hade
fortfarande en sparad slant. Det var förstås
dåraktigt av mig att slösa med pengar, när
jag borde ha sparat, men ibland, efter att jag
upptäckt Femtiofemman, tyckte jag att jag
inte stod ut att sitta ensam på pensionatet
och så gick jag hit, dels för att jag varit
så lycklig i det här huset och dels för att
här var muntert och jag inte behövde känna
mig så ensam. Jag kunde ju gjort annat för
mitt uppehälle, men jag ville inte leva på det
sättet, bara för att uppehålla livet. Om jag
inte hade min självaktning kvar skulle jag
inte ha något. Och hur det var, så började
jag tycka att det i alla fall inte fanns någon
lycka för mig i livet och då kunde jag lika
gärna dö. Och i kväll, när jag blev utelåst,
återstod ingenting annat än att dö.
Hon såg på honom och log:
— Förstår ni nu?
— Ja visst, sade Beppo, jag förstår
alltihop. Ni hade inte behövt tala om det. Jag
såg på er att ni var ali right.
Hon satte sig upp, stack fötterna utanför
sängkanten och drog ner den schaskiga svarta
hatten över ögonen.
— Nu har jag varit er tillräckligt till
besvär, sade hon. Det är bäst jag går.
Beppo såg förskräckt på henne:
— Vart skall ni gå?
— Jag vet inte riktigt, men det behöver
ni inte oroa er för.
— Ni kan inte ge er av så där utan pengar
och utan att ha någonstans att ta vägen.
Hon rodnade litet.
— Om ni kanske ville låna mig litet —
fem dollars. Det räcker. Jag har aldrig bett
om någonting förr. Jag antar det finns
institutioner som hjälper sådana som jag.
Beppo skrattade och visade sin guldtand.
Sedan ruskade han allvarligt på huvudet.
— Det finns inget ställe, där man kan ta
hand om en sådan flicka som ni, inte ordent-
ligt. Jag tänker inte släppa av er så där. Ni
skulle kunna tappa modet och försöka göra
om samma sak.
— Nej. Jag skall aldrig göra om det.
— Det vet man aldrig. Jag har också varit
nere och utom mig.
— Nej. Jag skulle aldrig vilja göra om
det.
Han reste sig.
—- Se på mig, sade han.
Hon såg upp på honom, liten och blek
som hon satt på kanten av den ödelagda
sängen.
— Se på mig, sade Beppo. Ser jag ut som
en skojare?
—- Nej, sade hon. Nej, jag tycker ni ser
trevlig ut och ni har ett så trevligt leende.
— Litar ni på mig? frågade han.
— Ja, sade hon, jag tror att jag kan lita
på er.
— Nå, då har jag ett förslag att göra.
Hon såg undrande på honom med en
förskräckt blick. Hör på mig, sade han. Jag har
massor av pengar. Låt mig satsa på er ett
slag. Ni behöver en trevlig våning och
trevliga kläder och ordentlig mat.
Hon ville avbryta honom men han
fortsatte :
— Å, jag ser vad ni är för slag. Det syns
på utanskriften. Ni är en riktig dam. Jag
begär inte ett dugg av er. Jag tycker jag
känner er så bra. Sådana här saker gör en
mycket mer bekanta än om man känt varann
i månader.
Ännu en gång försökte hon få säga något,
men han hindrade henne.
— Nej, sade han. Nu är det min tur att
tala. Jag har längtat efter att få tala med er
ända sedan ni kom hit första gången, men
jag har alltid varit rädd för er. Jag känner
en massa kvinnor. De är ingen nyhet för mig
och jag behöver inte fråga, vad ni tror jag
menar. Jag tänker göra er ett förslag. Jag
44
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
