Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. Augusti 1932 - Louis Bromfield: Beppos nattklubb. Roman. Översättning av Tora Nordström-Bonnier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BONNIERS LITTERÄRA MAGASIN
skulle vilja lämna affärn och resa min väg,
kanske göra en tripp till Sicilien, där min
släkt kommer ifrån. Jag har jobbat färdigt
och jag skulle vilja ordna mitt liv innan det
är för sent. Jag skulle vilja bli en gentleman
och behöver någon som hjälper mig. Fattar
ni galoppen?
Hon satt med händerna knäppta och
stirrade rakt framför sig.
— Jag vet inte, sade hon lågt. Jag är inte
riktigt säker.
— Jag vill gifta mig med er.
Han såg henne rycka till. Hon såg inte
på honom.
—- Jag menar inte genast. Jag menar inte
i kväll. Från min sida står anbudet fast. Men
jag skulle vilja att ni fick litet tid på er att
överväga förslaget. Han rodnade plötsligt
under den mörka hyn. Jag är liksom trött på
mig själv och skulle vilja komma i ro, men
det är inte bara det. Jag är liksom tokig i er.
Det har jag varit sen jag såg er första gången.
Tror ni, att ni skulle kunna tycka om mig?
— Ja, sade hon lågt, jag tycker ni är en
gentleman redan — en verklig gentleman.
Han skulle velat ta henne i sina armar och
bära henne nedför trapporna och bort från
Femtiofemman — ut ur det här rummet med
ali ödeläggelsen efter Iris, och bort från
orkesterns sista melodier och de dumma,
flabbiga skratten där nere; men han rörde
henne ej. Han stod blott och såg ner på
henne, skrattade och visade sin guldtand.
— Jag är inget kvickhuvud, sade han, men
jag har alltid känt på mig, vad som var
riktigt. Någon sorts instinkt, antar jag. Och
jag liksom känner på mig att vi skall klara
biffen. Jag är alldeles säker på det.
— Ja, sade hon långsamt, jag tror att ni
har rätt. Jag förmodar att vi båda gått
igenom tillräckligt för att ha litet förstånd.
— Ni behöver inte bestämma er bums. Jag
vill inte jäkta er.
— Ni jäktar mig inte. Jag har bestämt
mig. Hon såg upp på honom och log. Jag
tror det var avgjort innan jag dog —
jag menar när ni log mot mig, just som
jag sn immade. Hon ryckte på axlarna och
skrattade. För resten, vad skulle jag annars
ta mig till ... men jag vill också.
Han tog då hennes hand och kysste den
och med sin lediga hand rörde hon ömt vid
hans lockiga huvud.
— Jag har bara en sak att be om.
— Och vad är det? frågade han.
— Jag vill inte lämna det här huset — inte
i natt. Jag kan inte tänka mig att gå ensam
någonstans, inte ens till Ritz.
— Här finns inga andra sängar än den
här och Tonys säng och den här ser ut som
fan själv.
— Då får jag väl gå. Det var synd.
Femtiofemman har alltid givit mig tur. Här
har jag alltid varit lycklig.
— Ni behöver inte gå. Jag tar Tonys rum.
Ni kan stanna här.
— Nej. Det vill jag inte. Det går nog bra.
— Det är inget besvär. Tony har en flicka.
Han blir glad att få ledigt en natt. Han bor
här bara för att det är några killar som
skulle skjuta mig, om de kom åt, och jag
tänkte de kunde försöka ta sig in någon natt,
när jag sov.
Men så kom han att tänka på en sak.
— Men tänk om det kommer ut! sade han
allvarligt. Vad skulle folk säga, om det kom
ut att ni varit hela natten på ett sånt ställe
som Femtiofemman?
—- Det finns ingen som det spelar någon
roll för. Ingen känner mig och ingen bryr
sig om mig.
— Då skall ni också stanna.
Hon såg allvarligt upp på honom.
— Tyck inte att jag är underlig, men jag
vill det verkligen. Ser ni, det är litet konstigt
45
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
