Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. Augusti 1932 - Louis Bromfield: Beppos nattklubb. Roman. Översättning av Tora Nordström-Bonnier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
BONNIERS LITTERÄRA MAGASIN
småningom sin vanliga värdighet som om
den varit en kappa hon tagit från hängaren
och satt på sig.
— Kan Tony följa oss hem? sade Maudie.
Jag tänker inte åka omkring i en droskbil
med alla de här juvelerna klockan sex på
morgonen.
— Ja visst, sade Beppo. Jag skall gå ner
och säga till honom.
Alla tre gingo nedför trapporna. I
matsalen voro de blinkande stjärnorna släckta
och en ensam glödlampa över baren kastade
ett trist ljus över den uppsluppna nattens
förstörelse. På golvet lågo cigarrettstumpar,
ett par smutsiga servetter och spillrorna av
ett sönderslaget glas. I nedre hallen brann
ljus, men Sara och toalettvakten och
garde-robiärerna hade försvunnit. Mitt på
mosaikgolvet låg en skurgumma med borste och
hink. Hon var gammal och krokig och hade
enorma höfter. En frans av smutsigt, grått
hår hängde ner över kragen på den smutsiga
grå tröja hon hade. Hon arbetade utan att
se upp. I hörnet vid dörren låg Tony utsträckt
på skinnsoffan. Han rökte en cigarrett och
drack en grogg medan han läste ”Mirror”.
-— Maudie är rädd om sin grannlåt och
sin hermelin. Skaffa en droskbil och kör
flickorna hem, Tony, sade Beppo.
—- Genast, sade Tony. Han satte på sig sin
överrock, öppnade dörren och försvann.
Beppo kom med miss Jellymans kappa och
plötsligt blev denna klarvaken.
— Tack så mycket, mr Bianchini. Det har
varit en förtjusande kväll.
— Beppo, sade Maudie, kalla honom
Beppo. Vi är goda vänne» vi tre, Beppo
och Mabel och Maudie.
— För ali del, sade Beppo.
— Hur står det till med mrs Willingdon?
frågade miss Jellyman.
— Hon är ali right. Hon mår utmärkt.
— Det var roligt, sade miss Jellyman. Det
är en rar flicka. Jag skulle gärna vilja träffa
henne igen.
— Kom och hälsa på henne i morgon, sade
Beppo.
— Var då?
— Här. Vid fyratiden. Hon är litet trött nu.
— Å, sade miss Jellyman.
Maudie gäspade och i detsamma öppnades
dörren och Tony sade:
— Här är taxametern.
Det var en kall morgon och det var ännu
mörkt ute. Den fuktiga luften svepte in genom
ytterdörren.
— God natt!
— God natt! Sedan ropade han efter
Tony: Du behöver inte komma tillbaka
förrän halv ett.
— O. K., sade Tony.
Dörren slogs igen och Beppo gick på
klackarna över det i såpa och vatten dränkt?
golvet och steg uppför den skära trappan.
I den översta hallen öppnade han det stora
skåpet och tog ner två par vita sidenlakan
och två örngott. Sedan öppnade han dörren
till sitt rum.
Ljuset brann och på golvet mitt bland de
sönderrivna lakanen och underkläderna låg
mrs Willingdon. Hennes huvud hade fallit
bakåt och litet på sida och ögonen voro
slutna.
Han kastade lakanen och rusade fram till
henne, lyfte upp henne och lade henne på
sängen. Hennes ansikte och händer voro
fuktiga och kalla. Tyst ruskade han henne
och tyst hällde han konjak mellan hennes
läppar, men den rann bara ut igen i en liten
rännil som fläckade hennes vita blus. Och då
förstod han äntligen med kväljande visshet.
Han skulle velat svära, skrika, bedja, ropa
hennes namn, bönfalla henne att komma
tillbaka. Men han visste ej vad hon hette.
Han kände henne blott som mrs
Willingdon!
47
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
