Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. Augusti 1932 - Hertha Odeman: Landskap med figurer. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Han vände sig om och såg ut över dynerna.
Icke ett liv. Icke ett ljud. Egentligen ett
djupt hemlighetsfullt landskap, detta dynfält.
Kunde vara öde som en öken. Kunde också
— hm — dölja figurer... Ett farligt
landskap... farligt för ensamma unga
gudinnor...
Botanisten ryckte till. Där borta mellan
dynerna stod en figur och tittade. Ett par
sandiga axlar, en svart, bucklig hatt och
ett par havsblå, fientligt blickande ögon.
Fiskaren, vattumannen.
Återigen på en annans gata... Botanistens
hand gick upp mot hattbrättet, ovillkorligen
tog han ett par steg framåt för att komma
inom talhåll och med några ord motivera
sitt uppehåll vid vattumannens stuga och
fönster... Hans ursprungliga önskan: att få
köpa smör och bröd till ett par smörgåsar,
var dock borta.
Mannen var också borta. Försvunnen i
dynhavet... Ändå måste han ha uppfattat
avsikten.
Nå, älskvärdhet är en privatsak...
Botanisten visslade sakta, medan han letade sig
genom dynerna upp mot skogen. Helt
oförmodat stötte han på stigen, Dianthus’
badstig, och följde den... Ett par ögon
stungo honom i rygg och nacke. Någon vän
var vattumannen tydligen icke. Men varför
fiende?
Var hade vattumannen befunnit sig under
mellantiden? Medan Dianthus badade och
solbadade? I dynerna. Till ögonen
nedkrupen i en sandgrotta. Fruntimmerstittare!
En ful figur, ett otäckt utseende. Det vill
säga — snarast var han väl en vacker pojk
med de havsblå ögonen i sitt bronsansikte
och den svarta locken flytande ner i
pannan... Men ett underligt sätt, skyggt
och hotfullt på samma gång, dolskt, lurande
— vad som helst.
En rysning genomlöpte plötsligt botanisten.
För Dianthus’ räkning. Var det försynen, som
denna dag och denna timme sänt honom till
denna strand...? Låg här orsaken till
vattumannens fientlighet? Icke önskvärd...?
Generade herrn...
Visslandet hade iklätt sig en melodi:
Fiskarflicka lilla, det kan gå dig illa,
Gå ej ensam ned till hav...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
