Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. Augusti 1932 - Hertha Odeman: Landskap med figurer. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
BONNIERS LITTERÄRA MAGASIN
hon ju var okunnig om. För Vattumannen?
Visste Dianthus Superba, att ett par havsblå
ögon drucko hennes skönhets doft över
kammen på en viss sandås? Var det honom
hon vajade, blommade, dansade för här nere
på sanden en stund varje dag? För hans skull
hon kom hit ner, dit ingen annan kom? Ty
icke ens dessa båda sista, brännheta
högsommardagar hade lockat någon hit — nej,
befolkningen arbetar, den badar icke — det
är kallt, sade gumman — Vattumannen gick
ju själv i havet med oljekläder på... O,
Dianthus — Superba — Kvinna ...
Med ens visste botanisten att han älskade
Superba. Älskade henne. Ty han hatade
Vattumannen. leke så som förut, utan sårat,
vredgat, under fruktan. De voro fiender på ett
nytt, djupt personligt sätt: denne figur var
icke längre en niding utan en rival. Med
bittert avskydda företräden: de blänkande
havsblå ögonen, den granna bronshuden över
kindbenen, den svarta locken flytande ner i
pannan och sist, men icke minst, den
förunderliga, naturligt snabba smidigheten,
varmed han rörde sig i detta landskap. Som en
fisk i vattnet, som en beduin i öknen. Havets
och sandens son — Afrodites, Dianthus
Superbus’ like.
Äntligen — ty nu längtade botanisten efter
detta ögonblick — svartsjukt, missunnsamt
— svepte Superba kappan om sig. Hon kom.
Leende.
Cerberus snodde ut och in i grottorna,
under det hans härskarinna klädde sig.
Skulle botanisten skicka sin varning, sitt
ridderliga erbjudande om beskydd — skulle
han inte...? Han slapp avgörandet, ty
Cerberus kom icke till hans grotta, och nu
vajade Dianthus’ huvud bort.
Plötsligt reste sig botanisten i hela sin
längd, klättrade upp ur hålan och följde på
dynkammarna efter Dianthus. Vem som ville
kunde skicka honom en kula i ryggen, men
man skulle se, att hon ägde en beskyddare . ..
Vägen han valt var varken den närmsta eller
bästa, och sanden vek undan för foten och
fyllde skorna. Dianthus hade försprång;
landskapet hade slukat både henne och
Cerberus, då botanisten nådde skogsbrynet.
Vem var hon? Han gick in i stugan för
att fråga sin gumma. Men hon var icke
hemma. För resten skulle han då vara
tvungen att skrika, och om sin älskade talar
man blott med låg stämma.
En ny blå dag.
Botanisten låg i sin grotta, och nere vid
vattnet vajade Dianthus Superbus’ spröda
blomstjälkgestalt. Armar och händer slogo
fläktlikt, som om vinden lekt med långa,
fjunlätta blomfransar. Botanistens hjärta
ville, men förmådde icke, fröjda sig. I dag
var intet misstag^ möjligt: Superba
adresserade tydligt sin grace åt någon i dynerna.
Åter och åter vändes hennes ögon spejande
ditåt.
I botanistens ficka låg ett pappersblad med
löjliga ord skrivna i rytm, och vid sin
härskarinnas fötter stod Cerberus med sitt eviga,
idiotiska frågetecken mot rymden.
Då ljöd i rask följd en rad dova, jämna
dunkar inifrån skogen. Ljudet upphörde —
den, som åstadkom det, hade nått ut på
sanden. En ny figur uppenbarade sig i
landskapet, en dubbelfigur, en man till häst. Han
red barbacka och hade skjortan utvikt över
bröstet. Värmen pärlade honom i pannan,
men han red i trav genom dynbältet utan att
se till höger eller vänster. Nej, han hade
blicken riktad ner mot vattenlinjen, på en
liten figur, som nu hade hört upp att vaja.
På ett ögonblick hade mannen ridit över
plagen och gled ned från hästen. Hans plagg
voro summa två, nu lågo de på sanden
bredvid den vita kappan. En lätt fot trampade
i en stark hand, ett lätt och vajande sving
60
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
