Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. Augusti 1932 - Hertha Odeman: Landskap med figurer. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BONNIERS LITTERÄRA MAGASIN
på ën kropp — ett kraftigt språng och ännu
ett sving på en kropp, och åter satt ryttaren
till häst med Dianthus Superbus framför sig.
Och tillsammans redo de ut i havet. En blå
sång.
Botanisten ägde ingen svans att höja i
frågetecken upp mot rymden. För övrigt —
behövdes fråga. Hans ansikte sjönk sakta ned
på sanden.
Då dånade ett skott — en ryckning for
genom botanistens kropp. Sand virvlade ner
i ögonen på honom, då han hastigt höjde
huvudet. Ett par fötter sprungo förbi på
sandåsen någon decimeter över hjässan på honom,
och då han åter kunde se, stod på dynen näst
intill en figur med en annan dinglande i sin
utsträckta hand. Vattumannen och —
Cerbe-rus? Nej, en vildkanin. Blod droppade
hastigt ned på sanden.
Botanisten stirrade dit bort. Så lät han åter
huvudet sjunka ner på sanden. Han tålde
icke just nu se någon blöda ... leke heller
ville han se ryttaren komma upp ur havet
med Dianthus vid sitt bröst. leke se honom
rida bort med henne. Länge efter det
hovslagen dånat bort genom skogen, låg han
kvar i sin sandhåla.
Egentligen skulle han väl också ha
föredragit att icke begripa gummans prat om den
unge storbonden — hon pekade ut en stor
vit gård på en av kullarna — och hans
hustru, som kommit ridande förbi... Hon
var från stån, den unga frun, och därför
gick hon varje dag till stranden för att
bada.
Men hon skulle inte bädda i
förstukam-maren i kväll, nej, nu skulle han vidare, sade
botanisten åt gumman.. . När det blivit
mörkt, och man begynte tända i gårdarna,
hade han hunnit långt.
Landskapet fortsatte sin böljegång.
Stannade man på en höjd, låg den väldiga
bygden för blicken som ett oregelbundet
mönstrat stycke med en fyrfärgad bandbård i
kanten ... Ett lj us bröt genom lummigheten
på en av kullarna långt bort. Där satt väl
den unge storbonden till bords med sin
hustru ... Och nere på sanden låg en liten
fiskebod. Där satt väl Vattumannen vid en
stekt kanin.
Åter bar det sakta utför, ner i en mörk
sänka. Landskapet slöt sig mjukt om en
ensam figur med en vissnande Dianthus
Superbus i portören.
61
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
