Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. Augusti 1932 - Georg Svensson: Louis Bromfield
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
BONNIERS LITTERÄRA MAGASIN
till Balzac har man räknat upp de stora
berättare, som varit hans litterära faddrar.
Bromfield är nämligen en naturalistisk
berättare med starka rötter i adertonhundratalets
breda romankonst. Han är utåtriktad, aldrig
subjektiv och sällan lyrisk. (Att den unga
svenska litteraturen på ett undantag när
saknar författare av denna typ kan
möjligen förklara Bromfields stora framgång i
Sverige.) Tekniken i hans romaner är
egentligen heller ingen annan än den gamla
naturalistiska, om man bortser ifrån att handlingen
är iscensatt med modern, raffinerad regi. Han
utgår alltid från en huvudperson, som vi
presenteras för vid en kritisk situation i
dennes liv. Efter en rask dramatisk upptakt
av händelser, som gör läsaren intresserad och
nyfiken på hans karaktärer och motiven
bakom händelserna, pauserar han och går
bakåt i tiden. I det psykologiska ögonblicket
lämnar han oss ensam med sina människor,
en efter en, och låter oss avlyssna deras
tankar och se in i deras förflutna. Efter dessa
intima konfrontationer äro vi bättre utrustade
att fatta innebörden av vad som nu följer.
När han så äntligen fått alla livstrådarna i
sin hand för han i romanens avslutande parti
på en gång fram alla spelets dockor till en
dramatisk final. Att följa denne litteräre
schackmästares drag är obeskrivligt
fängslande. Det är först en tid efter läsningen som
det plötsligt slår en att det hela trots allt
endast var ett spel. Tolstoys och Balzacs
människor fortsätta att leva, sedan vi slagit
igen boken, och vi ha ofta naivt undrat vad
som hände med dem sedan vi förlorade dem
ur sikte. De voro verkliga människor, men
Bromfields figurer verka på oss ofta som
skådespelare, vilka spela sin roll ypperligt
efter författarens intentioner men så snart
pjäsen är slut demaskera sig och försvinna
till andra verkligare sorger och fröjder.
Bromfield har bebådat att han nu står beredd
att börja en stor romanserie, vari han ämnar
skildra sin egen barndom och uppväxt mot
bakgrunden av släktens historia. Det är att
hoppas, att han därmed för alltid skall säga
farväl åt succéförfattarens effektsökeri och
skickliga arrangeringskonst. Ty när
författaren Bromfield skall ta itu med människan
Bromfield, kan ju samarbetet mellan regissör
och skådespelare inte gärna längre gå lika
oljat. Och det är endast materialmotstånd
som förmår frambringa stor konst.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
