- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång I. 1932 /
74

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. Augusti 1932 - Georg Svensson: Louis Bromfield

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

BONNIERS LITTERÄRA MAGASIN

till Balzac har man räknat upp de stora
berättare, som varit hans litterära faddrar.
Bromfield är nämligen en naturalistisk
berättare med starka rötter i adertonhundratalets
breda romankonst. Han är utåtriktad, aldrig
subjektiv och sällan lyrisk. (Att den unga
svenska litteraturen på ett undantag när
saknar författare av denna typ kan
möjligen förklara Bromfields stora framgång i
Sverige.) Tekniken i hans romaner är
egentligen heller ingen annan än den gamla
naturalistiska, om man bortser ifrån att handlingen
är iscensatt med modern, raffinerad regi. Han
utgår alltid från en huvudperson, som vi
presenteras för vid en kritisk situation i
dennes liv. Efter en rask dramatisk upptakt
av händelser, som gör läsaren intresserad och
nyfiken på hans karaktärer och motiven
bakom händelserna, pauserar han och går
bakåt i tiden. I det psykologiska ögonblicket
lämnar han oss ensam med sina människor,
en efter en, och låter oss avlyssna deras
tankar och se in i deras förflutna. Efter dessa
intima konfrontationer äro vi bättre utrustade
att fatta innebörden av vad som nu följer.
När han så äntligen fått alla livstrådarna i
sin hand för han i romanens avslutande parti
på en gång fram alla spelets dockor till en
dramatisk final. Att följa denne litteräre
schackmästares drag är obeskrivligt
fängslande. Det är först en tid efter läsningen som
det plötsligt slår en att det hela trots allt
endast var ett spel. Tolstoys och Balzacs
människor fortsätta att leva, sedan vi slagit
igen boken, och vi ha ofta naivt undrat vad
som hände med dem sedan vi förlorade dem
ur sikte. De voro verkliga människor, men
Bromfields figurer verka på oss ofta som
skådespelare, vilka spela sin roll ypperligt
efter författarens intentioner men så snart
pjäsen är slut demaskera sig och försvinna
till andra verkligare sorger och fröjder.
Bromfield har bebådat att han nu står beredd

att börja en stor romanserie, vari han ämnar
skildra sin egen barndom och uppväxt mot
bakgrunden av släktens historia. Det är att
hoppas, att han därmed för alltid skall säga
farväl åt succéförfattarens effektsökeri och
skickliga arrangeringskonst. Ty när
författaren Bromfield skall ta itu med människan
Bromfield, kan ju samarbetet mellan regissör
och skådespelare inte gärna längre gå lika
oljat. Och det är endast materialmotstånd

som förmår frambringa stor konst.

*



Bromfields senast (om man bortser från
romannovellen i detta nummer) översatta
roman ”Tidig höst” utkom 1926 och är
alltså äldre än de båda förut översatta. Den
belönades på sin tid med Pulitzerpriset
och var säkerligen förtjänt av denna
utmärkelse. Tekniskt sett är den i jämförelse med
”Miss Annie Spragg” och ”Tjugufyra
timmar” mera valhänt — de ovan berörda
rekapitulerande pauserna bli sålunda ibland
besvärande långa — men den har å andra
sidan ett ungdomligt allvar, som gör den
mera intagande. Det är ett ganska
bråd-moget ämne, som den då blott tjugunioårige
författaren här tagit upp till behandling:
kvinnan på fyrtio år, som inför de annalkande
klimakteriska åren frestas till ett desperat
försök att bryta sig ut ur ett slentrianmässigt,
för länge sedan vissnat äktenskap. Olivia
bortgiftes som ung, varmblodig flicka (hon
har irländskt påbrå) med den inskränkte
och pedantiske Anson Pentland, den sista
förtorkade manliga grenen på ett nobelt
stamträd av förmögna nyengländare. I det
gamla familjehuset — halvt museum, halvt
mausoleum — leva dessutom Ansons
despotiske och kraftfulle fader, ”den siste
puritanen”, och den sedan åratal tillbaka
sinnesslöa modern. Olivia har två barn, av vilka
sonen dör vid unga år medan den friska och

74

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:54:07 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1932/0482.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free