Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. Augusti 1932 - Georg Svensson: Louis Bromfield - Petition om Nobelpriset - Om vi finge välja
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
BONNIERS LITTERÄRA MAGASIN
värdighet av den formel som blottar
Ryssland. Vilka fånerier skrivs ej fortfarande om
sfinxen i öster, i dur och moll, atonalt och
banalt — här får man äntligen några kloka
ord, objektivt tänkta, varmfingrigt
formulerade. Och i synnerhet: med humor. Samma
humor firar sina stillsammast storartade
triumfer i gruppbilden av de moderna ryska
författarna — speciellt Vera Inber har blivit
fastnitad vid plåten. På ett alldeles nytt,
särdeles modernt sätt: mellan fotografi och
verklighet.
I denna familjärt genomskådande stil går
även den mästerligt formade skissen
”Dickens-landet” i det engelska avsnittet —
varmans-kost och förfinad essaykonst, populär och
förnäm. Den — liksom de romerska
kyrkomålningarna, och för resten varje blad i
boken — vittnar dessutom vältaligt om
författarinnans gedigna och pålitliga beläsenhet.
Ett för mig synnerligen kärt kapitel heter
burleskt ”En kryddkvast” — en
repetitionskurs i gamla örter och deras mystifika dofter,
som väcker en suckande resonans i min
förvildade trädgård.
”Resenär” är en bok för sig i den moderna
nordiska färdelitteraturen; den kommer ej
att damma ned sig på bokhyllan. Aldrig
förr, tycker jag, har Anna Lenah Elgström så
öppet blottat det skarpögda och
mångtom-famnande i sitt väsen, sitt sökarsinne och sin
positiva livstro. Och allt så lekande lätt —
eller poetiskt skönt, såsom i ”Berg och
floder” — utan statistik eller filosofiska
grubblerier; med kvinnlig grace och manligt
intellekt. De unga litteratörerna — också de
fem stora — har här åtskilligt att lära.
Främst: modern journalistik.
Elmer Diktonius.
Som vi förut meddelat har Svenska Akademien
mottagit en med 770 namn undertecknad petition
om att Upton Sinclair bör erhålla Nobelpriset. I
anledning härav skriver J. B. Priestley i Evening
Standard: ”Om det är fråga om det nobelska
fredspriset är det möjligt att han förtjänar det men om
det är det litterära priset så vill jag för min del
bara säga, att när nobelpriset går till Upton Sinclair
har det för alltid sagt farväl till litteraturen.” —
Apropå den nyligen utgivna boken ”The Nobel
Prize Winners in Literature” av A. R. Marble
O M V I
FINGE VÄLJA
Midsummer Night Madness av S e ä n O’ F a o 1 ä i n.
Jonathan Cape. 7 s. 6 d.
Seän 0’Faolåin är ett nytt namn i engelsk
litteratur. Det torde inte dröja länge förrän det också är
ett stort. Inte på mycket länge ha vi läst en så
lovande debutbok som denna samling noveller från
sinnfeinupprorets Irland. OTaolåin är poet och
romantiker; med suggestiv kraft och ett språk av
sällsynt skönhet har han framkallat den melankoliska,
fantastiska stämningen hos den regnvåta irländska
sommarnatten, där människorna jaga och jagas.
Bonniers Litterära Magasin har försäkrat sig om
översättningsrätten, och ett par av de starkaste
novellerna komma inom kort att inflyta i magasinet.
Faraway av J. B. P r i e s 11 e y. Heinemann. 10 s. 6 d.
Man studsar när man får Priestleys nya bok i
handen. Sexhundra stora sidor och ändå är det
knappt ett år sedan ”Ängel Pavement”, som också
var en jättebok, kom ut. Dessemellan har författaren
hunnit med även en essaysamling och cirka tio
recensioner i veckan. Hur bär mannen sig åt, är hans
namn blott täckmanteln för ett litterärt syndikat?
Men nej, ”Faraway” är omisskännligt Priestley:
samma trygga gemyt, som doftar av navy cut mixture
och gammalt gott engelskt öl, samma kärleksfulla
miljömåleri och samma gammaldags solida
karaktärsteckning. Det vill säga, säger man Priestley så
underförstår man Dickens och Stevenson, som också
haft ett finger med i spelet, vilket givetvis förringar
bokens litterära värde men ingalunda läsningens
nöje. Efter alla de äktenskapsmisärer och psyko-
underkastar R. Ellis Roberts i Manchester Guardian
de hittills utdelade belöningarna en sträng kritik.
Han protesterar bestämt emot den av mrs Marble
uttalade uppfattningen att de skandinaviska
författarna icke gynnats oproportionerligt. Han finner
det ”löjligt” att Thomas Hardy förbigicks och lika
”inskränkt” att Sinclair Lewis fick priset men inte
Arnold Bennett, H. G. Wells eller John Galsworthy
för att inte tala om en sådan amerikansk författare
som Edith Wharton.
76
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
